68

Senaste inläggen

Av Janne - 9 september 2008 22:30

 

Satt länge i natt och funderade på hur det här skall gå med projektet ”Horse Performance” och därför sov jag länge. Körde till Ystad för att köpa biljett till Stockholm (Mats och Gunilla har genröst lånat mig sin ena bil). Måste upp och förbereda för en inneboende medan jag är bortrest.  Hasse skall följa med ner igen och filma. Men på Ystad Central kan man bara köpa biljetter till Skånetåg! Och till Stockholm? Får du åka till Malmö för att köpa! Men på nätet kan du köpa biljett direkt mellan Ystad och Stockholm. Hallå! Ser det ut som om jag går runt med en dator. På turistbyrån rådde de mig att gå till en resebyrå. Det finns två i stan. Tillhör Skåne fortfarande Danmark? Har jag missat nåt? Så jag åkte hem igen och beställde en biljett på nätet. Och den kan hämtas antingen i Pressbyrån eller hos 7-Eleven eller ATG ombud, med vissa undantag. Där jag bor kan man köpa trisslotter och en Ego-Boy, det är allt. En hjälpsam dam som var framför mig, och  packade ner sina matvaror i kassen, trodde nog att Pressbyrån vid stationen kunde lämna ut biljetten. OK, långsamt börjar jag inse att jag hamnat i en glesbygd och inte har rätt att bli arg och måste bygga upp tålamod, får inte bli mordisk. Ja ni läste ju om mina bekymmer med mamma tidigare. I morgon skall ni få en riktig mordhistoria.

Innan jag lämnade Ystad handlade jag vid Skafferiet i hamnen. Mums, vad goda grejer de hade. Hit får jag återkomma. Handlade lunch till oss på anläggningen. Det räckte till fler. Och gott var det.

Tog in hästarna i corallen lät dem jogga ett tag innan jag borstade dom rena. Ja, Rapé ser ut som han gör. Blir nog till att schamponera till veckan. Hittade en bamsefästing på honom också. En söm är på väg att lämna ena framskon och det påminde om att båda  behöver skos, om två veckor. Blev ingen join-up förrän han sprungit sig ordentligt trött. Men sen stod han helt stilla (skall dom ju alltid göra på kommandot ”stå”) medan jag grejade med honom. Sino är ju som en valp och vill hoppa upp i famnen bara man lovar att borsta på honom. Motvilligt, och helt onödigt enligt honom, gav han sig ut på några varv i corallel.

Lynx red en av sina hästar. Här behövs ingen pall för att kliva på hästen. Hej hopp! 

Av Janne - 9 september 2008 22:22

Tog det lugnt i helgen. Ledbruten. Tillbaka för andra veckan. Började i går med företagsekonomi. De flesta av oss har eller skapar enskilda företag för att fortsätta yrkesmässigt med stunt eller hästar.

Klarade inte heller i dag att rulla över, varken framlänges eller baklänges i Aikidon. Från min träning i Judo i mitten av sextiotalet vet jag hur det skall vara men kroppen bara vill inte. Frustrerande. Smällen mot revbenen förra veckan känns fortfarande och gör inte gymnastiken enklare.  Avundas stunt killarna som ramlar huller om buller.

Motionerade Sino i corallen i morse. Han gick rätt snällt men vände fel ibland (utåt i stället för inåt) och jag funderade på varför det blev så. Får läsa på i Anttis ”Andra boken” (http://w1.472.telia.com/~u47202999/boken1.html ) och Peer Werner Vogel ”Natural Horsemanship” (2004). Testade tidigare immuniseringar och han stod helt lugnt kvar. Utom mot slutet då jag med full fart kom emot honom från sidan och hoppade upp mot ryggen. Då drog han sig undan två steg bakåt.

Han är mycket social i hagen och tight med Rapé.

På eftermiddagen tog vi Rapé och tränade i rundcorallen. Det nya för mig var kommandona (måste komma ihåg dem) och att gå på fölplatsen, vid sidan av honom. Det är ju en rätt låg rangplats ur hästens perspektiv. Men en bra plats för att driva fram en häst i en cirkusmanege om du inte står i mitten. Med en lätt ”klackspark” från marken mot hästens insida kan du få honom att skritta på rätt bra, och behöver inte tjata på honom. Tydliga kommandon för halt och skritt och trav samt enormt med beröm när det blev rätt. Barbacka med endast grimma tränade vi på volter och vändningar genom rundkorallen. Efter ett tag slappnar både häst och ryttare av och då fungerar det rätt bra. Min balans kan blir bättre. He he. Slutligen handlar det om kommunikation, samspel och balans.

Slutligen upphoppet. Det är här Benke Nilsson kommer in. Han och Dahl var ju ledande höjdhoppare i Europa före flipp flopp stilen, där hopparen väder ryggen mot ribban. På den tiden gällde ”dykstilen”. Det är samma princip vid upphoppet på hästryggen fast man skall stanna där uppe. OK, jag kom inte upp i dag, men som fjortonåring hoppade jag 1.65 och Rape är 1.60, så det skall gå. Den andra eleven klarade det från båda hållen. Starkt gjort.

Slutligen testade vi om Rapé kan sänka huvudet ordentligt samtidigt som jag stretchar ena frambenet bakåt (görs från båda hållen). Glöm inte att en häst alltid är två hästar. Det blir mycket att öva.

PS. Förra veckan orkade jag inte hiva mig upp i ett rep. Idag kom jag halvvägs upp mot taket. Hurra!

Och slutligen. Kolla Nevzorov. Vilken glädje när han leker med hästarna. Måste åka över till St. Peterburg i vår.

 
Av Janne - 27 augusti 2008 20:45

Har varit här nu i två dagar. Fick lite ordning på filmkameran men vågar inte titta på resultatet. Har ju inte hålllit i en kamera sedan jag filmade med vändåttan. Jag har föresten en bra historia när jag köpte min Retina III i tyskland. Det blev en kamera i stället för ett efterlängtat Mäkelintåg. Först när jag fyllde 40 köpte jag en större anläggning samtidigt med min första häst. Det kan jag berätta mer om. Jag kommer nog till den historien framöver.

Men Sino och Rapé mår bra. Skitiga efter en månad i hagarna men mår bra. tog in dom var för sig i manegen och longerade. Det låter annorlunda, underlaget är annorlunda och ser ut annorlunda. Grejer hänger i taket, trapetsen och attiraljer för annan luftakrobatik. Det luktar säkert annorlunda också för en häst. Lite tröga i början men efter en stund lydde de mina kommandon. Rapé var lite försiktigare än Sino. Hovarna ser bra ut. Rapé har fått mycket bättre hovar sedan jag började använda först nyponpulver och sen Steeljoint.

Skolan börjar först på måndag 1 september. Vi blir två som går kursen för Horse Performance och fem elever går stuntutbildningen.

Regnade i morse och jag kom på att jag behöver regnkläder. In till stan och handlade. Satsade också på en tesil. På torget köpte jag lax som var både rökt och gravad. Kunde ha det värre.

Av Janne - 27 augusti 2008 20:38

Köket i lägenheten på den lugna gatan på den stora ön var som ett L. Innanför låg matsalen som hade blivit hans sovrum. ”Pojken i kappsäcken” flög fortfarande över världen ovanför hans säng. Men ormen hade försvunnit. Kanske låg den kvar i rummet som nu var uthyrd till en inneboende. Han var snäll och kom från Valdemarsvik och hette Lennart. I ett rum närmare badrummet, ja där pappan hade dött, bodde tant Bernharth. Tant Bernharth hade suttit i koncentrationsläger och hade ett nummer intatuerat på underarmen. Hon var snäll liksom hennes dotter som polade med en kille som hade motorcykel. Han var häftig. Mamman och tant Bernharth arbetade på samma firma som sekreterare. Ett tjeckiskt företag som importerade lite av varje.

De två rummen måste hyras ut för att mamman och pojken skulle ha råd bo kvar.

Han hade tagit kökskniven ur en låda vid diskbänken. Ja köksknivar brukar ligga där. Nu när mamman jobbade fick han hjälpa till med middagen så han visst var grejerna fanns. Han kom ju hem tidigare från skolan och såg till att maten var klar när hon kom hem. Han var nog bar åtta år. Kanske någon annan som bodde med dem hjälpte till också. Men alla kom ju hem senare än han och mamman hade lärt honom att laga mat. Det var rätt fattigt. Ofta hade de bara välling hela veckan. Kanske inte så svårt att tillreda mat då.  Senare kom han att tycka väldigt illa om välling. Bara lukten av barnvälling fick honom att lämna spisen. Så när han gjorde välling till sina ungar tog han bara varmt kranvatten så slapp han stå och värma upp den i en kastrull.

När mamman var på sjukhus, oklart varför, så kom en socialtant och lagade underbara pannbiffar åt honom. Det var världens snällaste tant. Han längtade så att mamman skulle hamna på sjukhus för att han skulle få äta och bli mätt. En gång knuffade han henne i badrummet så att hon föll i badkaret och slog huvudet mot kranen. Badkarskanten blev alldeles rött.  Då hamnade hon på sjukhus och han fick äta de goda pannbiffarna igen.

Så visst var han mordlysten. Han hade nästan dödat en pojke i lekparken trodde han. Kastat sand på den lilla grabben och sparkat. Och en gång hade han medvetet glömt en lekkamrat som stod bunden vi ett träd. Dom hade lekt ”indianer och vita” i skogen mellan vägen och badet. När alla skulle hem till middagen, ”glömde” han bort fången. Men det blev ett sju helvetes liv när en unge saknades hemma vid något middagsbord, så tillsammans med en ilsken pappa fick han gå dit och lossa kompisen. Och med en örfil från pappan svidande på kinden fick han lomma hem. Dan därpå var det glömt. Edvard Persson körde förbi i sin Studybaker och Adolf Jahr vandrade hem lite ostadig på benen som vanligt. Dom bodde på var sin sida om mamman och pojken.

Men nu hade åttaåringen en stor kökskniv i handen och kastade sig fram mot mamman. Han skulle hugga henne i ryggen. Smyga på henne som Siste Mohikanen. Eller hade han inspirerats av ”Skatten vid Silversjön” av filuren Karl May (1891). Just som hugget kom vände sig mamman om och klippte till honom med en rak höger så han kastades bakåt mot köksdörren. Där satt han på golvet med kniven i handen och grät. Han hade inte ens nuddat henne med knivsudden.  ”Det där gör du inte om”, sa mamman och fortsatte att vispa den äckliga vällingen. Efter det brydde han sig aldrig mer om sin mamma. Han brydde sig bara om att hon skulle dö. Det värsta tyckte han var, att hon blev 98 innan hon äntligen dog. Men det var väl straffet.

Ja, sen förstår ni nog att pojken hamnade hos en psykolog. Det blev på Erikastiftelsen som då låg i Äppelviken. Där fick han göra tester genom att leka i en sandlåda medan en tant skrev upp vad han gjorde. Alla lekar slutade på samma vis. Han mördade sin mamma.

Sen rymde han från huset när han tyckte att lektanten, psykologen, borde har förstått budskapet. Med en enkrona betalade han på spårvagn 12 som tog honom till Tegelbacken. Med växeln på kronan kände han sig rik. Han skulle göra som pojken i kappsäcken ovanför sängen. Resa. Det tog många år innan någon hittade honom igen och han berättade aldrig var han hade varit.

En gång senare i livet i tjugoårsåldern gick han till en psykoanalytiker för att prata om sin mamma. Efter en timme sa analytikern – ”Det vore nog bättre om din mamma kom hit i stället”.

Där fick hon!

PS. När beskedet kom att de skulle få svenskt medborgarskap var mamman glad. Pojken ville bara se "stämplarna" som såg ut som frimärken. När mamman skulle hämta det fina pappret på länstyrelsen på Brunkeberg Torg var det stopp. Mamman var skyldig staten 200 kronor för begravningen av pappan julen 1946. Det var nu 1948. Pengarna skulle återbetalas till socialbyrån. Förtvivlat ringde hon Hjalle Mehr och andra socialdemokrater i Stockholm. De samlade in en tia här och en femma där. Efter ett par timmar åkte hon taxi till socialbyrån på ön och betalade sin skuld. Med kvittot i handen fick hon sitt svenska medborgarskap och pojken också. DS

Av Janne - 27 augusti 2008 20:37

Villan de flyttade in i låg på en stilla gata på baksidan av ön. Den var byggd 1942 eller 1943. Utanför huset står pojken och byggmästaren uppställda för att fotograferas med en lådkamera. Det måste ha varit pappan som tog bilden. Tidigare hade de bott längre upp på ön, nästan på toppen ovanför stenbrottet. Senare när pojken blev äldre blev det en sport att ”låna” roddbåtar och ta sig över till varvet. Det var den mest spännande lekplatsen som fanns, särskilt om de blev jagade av vakterna vid varvsporten. På vintern jumpade pojkarna på isen. Bo ramlade i under en frukostrast men drogs upp av några klasskamrater. Fort hem och bytte till torra kläder så att inte fröken skulle märka nåt. Hur dum får man bli? När hans mamma kom hem från städjobbet låg hans blöta kläder i badkaret. På den tiden blev det stryk.

Men nu var det en liten pojke som stod där. Vägen var full med vedtravar, Stockholms energireserver tycktes fylla hela ön. Men det låg ved travat överallt i stan. Tur att ingen tuttade på. Men då förstod han inte varför vedtravarna fanns där. Senare var de till för att kunna luta sig emot när han lärde sig cykla. Cykeln hade han fått av farbror Wilhelm som var doktor på Stureplan 2. Dit gick pojken när hand hade ont i öronen. Det gjorde ännu mer ont när doktorn stack hål på öronen. Ärren syns där om man tittar in i örat. På väg ner i hissen en gång öppnade mamman gallergrinden lite fort. Pojkens fingrar fastnade och han skrek som fan och blodet sprutade. Men även den gångne var farbror Wilhelm snäll och sydde ihop långfingret. Ett stort ärr blev minnet.

Men pojken  förstod att det var krig. I det nya huset där de bodde på nedre botten var det ofta fullt med folk som talade om kriget. Det fanns ett litet kontor i markplanet som sen blev garage. Där hade pappan och farbror Kurt en firma för import och export. Pojken visste inte vad det var annat än att mamma sa att de kunde tjäna pengar. Det blev inte så mycket pengar av firman och kontoret var mer en mötesplats för exiltyskar och en möjlighet för pojken att samla på märkvärdiga frimärken. De kom från Mexico, Palestina, Tunisien och Tyskland förståss.  Pressårdet Tennant vid brittiska ambassaden vet mer om vad de sysslade med och skriver om det i sina memoarer. Dr. Jan Peters var förbannad på revisionisterna i Tyska Kulturförbundet. Men så var han en äkta DDR kommunist när jag träffade honom långt senare på restaurangen på Sturebadet. Jag undrar vad han har för synpunkter på saken i dag.

I lägenheten som bestod av fyra rum och kök tog pappan pojken i knät och lyssnade på radion på söndagarna. Efter gudstjänsten, eller var det före, så spelades klassisk musik en timme. Så lärde han sig förstå Beethovens tredje symfoni och Tjaikovskis  1812, för att inte tala om Beethovens nionde symfoni och hur han älskade Haydens trumpetkonsert. Har ni tänkt på att i slutet av ”1812” när Moskva brinner och fredsklockorna ringer så hör man den gamla ryska nationalsången. Den som spelades före revolutionen och den som nu efter Sovjets sönderfall återtagits. Vi som följde olympiader och VM i hockey fick alltid lyssna till den nya nationalsången när ryssen vann. Beethovens trea och ”1812” handlar ju egentligen om samma sak, Napoleon.

Pojken minns också att pappan tog papper i folioformat och vek samman till ett gult linjerat häfte för frimärken. Pedagogiskt klistrade han in kartor från de olika länderna varifrån det kom frimärken. Kartorna kom från en gammal kalender. Pojken tyckte det var spännande.

Ett annat minne är från sommaren när pappan tog honom med på en utflykt. Bara de två. De tog bussen till Fridhemsplan och sedan spårvagnen till Nockeby. Sen gick de över bron till Brostugan. Pappan hade svårt att gå och andades tungt. Pojken hade fått skjuta på i uppförsbacken till torget där de tog bussen.

Mitt emot Brostugan betade några hästar som pojken ville mata med gräs. Han kröp under staketet och repade gräs medan han gick mot hästarna. Men en häst tyckte inte om pojken utan sprang över honom och satte en hov i huvudet. Tyckte väl att han hade nog med gräs. Pojken minns ännu att en man i soldatuniform hoppade över staketet och kom springande mot honom. Pappan stod lugnt och väntade vid staketet. Han hade aldrig klarat det hoppet. Pojken las ner på trottoaren och pappan lade ett förband runt huvudet som snart var rött av blod. Men pappan tog det lugt.

Mamman såg dem kliva ur taxin på ön och förundrade sig över att pojken hade tagit med sig den röda toppluvan en sommardag.

På ett foto ser han flera år senare pappan och mamman i var sin fåtölj i vardagsrummet. Det ser väldigt lugn ut och solen skiner där ute. Det måste ha varit samma fotograf som tog den bilden som bilden med den sovande pojken och kaninen ”Enöga”. En vit leksakskanin av okänt ursprung som hade tappat ett glasöga. Den finns kvar, dammig i en bokhylla.

 För att komma till ön var de tvungna att ta trådbussen. Ja, den som föll i vattnet vintern 1948. När han minns vad det kostade att åka buss var priset 35 öre. Om man klev av på den första ön sparade man fem öre, som tillägget kostade för att får åka till den större ön. Så gjorde ungarna som ville spara till en matinén på söndag på biografen Orkanen. En annan inkomstkälla vara att kolla under trallorna i telefonkioskerna. En tioöring här och en annan där blev snart till en biobiljett på 40 öre, eller var det 50 öre.

En natt vaknar pojken av att mamman skriker. Han sover i sin säng nedanför en stor äventyrskarta över världen. Över världen flyger ”Pojken i kappsäcken”. Under sängen ligger ormen och väntar på sitt byte i mörkret. Pojken far upp och springer ut i hallen. På nätterna går han ibland i sömnen och kissar i städskåpet. Kan inte hitta rätt till toaletten som är dörren bredvid städskåpet. Ingen säger nåt men han skäms.  Nu kissar han in pyjamasen.

Mamman skriker. I sovrummet ligger pappan död. Han ligger på rygg i sängen men med fötterna på golvet. Hade suttit upp i sin astmaattack men fallit baklänges ner när hjärtat slutade slå. En injektionsspruta med adrenalin ligger fortfarande i pappans hand. Han är ju läkare egentligen men med yrkesförbud i Sverige. Han är flykting. Och Bollhusmötet i Uppsala hade satt stopp för att utländska läkare skulle ta jobben från de svenska. Judar eller inte. Mamman skriker efter vatten och när hon har glaset i handen försökte hon få den döda pappan att dricka. Hon håller upp hans huvud och försökte pressa in vattnet mellan hans läppar men vattnet rinner bara nerför halsen på kudden. Varför skulle han dricka när är var död?

Det är några dagar före julen 1946. Ute snöar det våldsamt. Det dröjer länge innan en ambulans kan komma. Grannen tar hand om pojken när mamman följer med till sjukhuset. Det bara snöar mer och mer. Pojken är nästan precis sex och ett halvt år gammal.

Av Janne - 27 augusti 2008 20:34

Taxin var förbeställd och stod och väntade. Beställning nr 0487.  Kanske hade jag orkat släpa kappsäcken på tunnelbanan men det var en ryggsäck med dator och en bag med filmgrejer och så en bag med papper. Där fanns också mitt pass och hästarnas pass. Jag tänker inte rymma utomlands utan enbart till en annan plats i Sverige. Jo, husdjur har pass i olika former så Sino och Rapé har var sitt portugisiskt pass.

Jag brukar skoja om mig själv när nån frågar varifrån jag kommer. Född i Stockholm, och är son till en tysk far och österrikisk mor och hade ett mexikanskt pass. Sen blir det inte fler frågor. Det här kan jag berätta mer om senare med det var krig och mina föräldrar hade lyckats ta sig till Sverige. De var faktiskt på väg till Mexico tillsammans med Berthold Brecht. Men jag satte stopp för det i juni 1940 när jag kom. Skall berätta om barnmorskan Eva också, bara jag hinner.

Taxin stod där klockan halv sju och jag hade god tid på mig till tåget skulle gå från spår 12 A. Som vanligt kom jag att prata med chauffören och berättade vart jag var på väg. Jag kommer just där ifrån sa han. Den här rattmuffen köpte jag på en loppis där. Vilket sammanträffande. Och han tyckte helt riktigt att jag inte var klok som skulle dit och byta liv. Taxin kostade 129 kronor. Det blir väl knappt en timlön. I min ungdom kostade det fem kronor att ta sig från stan till Vällingby där jag bodde då.  Betyder det att jag har blivit gammal? Det är ju en fråga som inte går att besvara. Ålder kan vara så mycket mer än kalenderålder. Eller hur? En annan jämförelser slår mig och den gäller bensinpriset från 1959 när jag tog körkort. Då kostade en liter ca 90 öre och min timlön som spårvagnskonduktör i Stockholm var 4.99 Litern kostade en femtedel av timlönen. Nu kostar den 13 kronor och det är väl en tiondel av en verkstadsarbetares timlön, knappt. Bensinen har ju blivit billigare. Var klagar vi på? Nu kommer väl Bengan att klaga på min beräkning. Han kan räkna på ören han.

Tåget rullad ut på Centralbron. Det är vackert att resa från stan. Förr såg man ju hela Riddarholmskanalen som nu är övertäckt. När jag reste ut till gården var det öppna plattformar mellan vagnarna där man kunde stå och hålla sig i de fint smidda gallergrindarna.  Min syrra, från Wien som bor i Sverige - det här med släkten kommer att klarna om jag får tid att fortsätta bloggen. Jag kan bara förklara nu, att när vi fyra kusiner från Sverige, Norge och Österrike, träffas nån gång så skrattar vi åt hur tokigt det kan vara med vår släkt. Alltså min syrra fick tag på några grindar på skroten och satte in i sin trappa i villan. Snyggt.

På den tiden, när man kunde stå på plattformen mellan vagnarna,  gick tåget gick inte fortare än att man kunde läsa löpsedlar på stationerna. Där stod det att Sovjet hade skjutit upp en satellit som pipande for runt jorden. Herre Gud, nu har du fått sällskap av oss. Min mamma gjorde den kommentaren.  Så la hon till, ja, ja men den dagen de sätter en människa på månen får jag aldrig uppleva. Visst fick hon det.

Men när jag skulle resa med mamma så här långt var det oftast nattåg till Malmö och så färjan Malmöhus till Köpenhamn och så det lilla tåget till Vedbaeck där Sonja bodde, min syster som, jag nästan inte fick lära känna under hela livet. Var det krigets fel också? Och nu är hon död. Men i slutet av fyrtiotalet sågs vi ett par gånger och jag tror att vi hade roligt. Handlade fisk i hamnen som ännu sprattlade i stekpannan och jagade varandra på stranden. Hon tog mig med till Backen … nä usch nu börjar jag gråta.

Nu är jag på  väg åt samma håll en gång till. Det var verkligen länge sen. Men vad som fanns då och som jag kan sakna i dag när jag försöker bryta mig in i en plastomsluten macka i bistron (varför heter det så) är restaurangvagen. Vad spännande att höra gonggongen klinga i vagnskorridoren och en röst ropa ut – andra lunchen serveras! Det var lite lugnare under andra lunchen. Hur långt hade vi kommit då? Till Nässjö eller Alvesta? Hur som helst så fick jag sitta vid ett bord med vita dukar och bli serverad av en servitör. Det ni! Det dröjde länge innan jag fick råd att gå på krogen med samma standard som på restaurangvagnarnas tid.

En gång skulle jag på ett fackligt möte i Scarborough i England. Bodde en natt i London på Russel Square och tog sen tåget till York där vi skulle byta. Och minsann fanns det inte en restaurangvagn där med matsedel, kockar och servitörer. Vi gick direkt dit och kocken kom ut från sin kabyss och serverade en förrätt bara så där som han råkat laga inledningsvis. Och vi åt oss igenom matsedeln. Till kaffet där vi tog en konjak stannade tåget till. Det var ju långt till York vad jag kunde minnas. Men plötsligt kom insikten att vi faktiskt stod i York och här skulle vi ju byta. Medresenären rusade från bordet för att hämta vårt bagage som låg två vagnar bort och jag försökte få räkningen. Då hade jag puls. La pengarna på bordet efter en huvudräkning och hoppade av tåget. Fick resväskorna genom fönstret och kompisen hoppade. En fantastiskt god och riklig lunch höll på att hamna på perrongen.  Vi hade med oss en flaska tonic som vi drack på det lilla tåget ut mot havet. I den fanns det mer gin än tonic. Pulsen blev normal igen.

Nu har vi just passerat Nyköping och jag återkommer.

Men det är lika bra att klara av det där med pappa och mamma först den förklarar nog mycket av vad som sen händer

Så läs om Döden och Ett mordförsök

 
Av Janne - 26 augusti 2008 21:25

YKL9171L

 

Jag gled ner på en stol vid serveringen. Det var tidigt på morgonen och det var ännu väldigt få gäster. Libanesen var som vanligt generös och gav mig både juice och frukt till min latte. Han hade varit sådan sedan stället öppnades och han hade utvidgat genom att ta över antikvariatet bredvid och öppna väggen. Nu var det ett rätt mysigt tillskott till övervåningen som ibland blev rätt stökigt med skolungdomar. Men nu på morgonen var det lugnt. Några hälsade när de gick förbi, kompisar som arbetade i omgivningen. Det har ju blivit rätt många år i kvarteret.

Hon smög sig ner i stolen framför mig vid bordet. Vi hade bestämt att träffas här och jag skulle berätta vad jag tyckte var viktigt att tänka på när jag nu slutade. Ja inte riktigt ännu men nästan. I går var jag uppe på en statlig myndighet och diskuterade ett gammalt projekt som vi/jag kanske skulle fortsätta. Men jag har annat för mig kommande året. Och jag stannar inte i Stockholm.

Det vi pratade om gällde facket, fackig-politisk samverkan i projekt, finansiering, Kina, folkbildning och det sokratiska lärandets betydelse och möjligheter.

Vi bröt upp och jag gick ner mot centralen. Passerade förbundet där jag jobbade i nästan 15 år. Roliga år med ett internationellt samarbete och en Nordisk gemenskap. Det var ju på 70- och 80-talen, när förbundet stod mitt i politiken. Ett visst vemod spred sig inom mig när jag tänkte på de åren.

Gick nedför Gamla Brogatan där ungdomsklubben Jova låg en gång i tiden. Måste jobbat där i slutet på 60-talet. Ja, Kenta och Stoffe var några av de som fick vara på den speciella klubben med ett tjugotal andra ungdomar. I dag är de alla med något undantag döda.  Ett annat ungdomshäng var 4:an nere vid Stureplan. Ett mer öppet ställe för en mängd ungdomar. Jobbad där två kvällar i veckan.

På dagarna var jag socialsekreterare. Det var under den tiden jag blev politiskt intresserad eller snarare politiskt medveten.  Men jag minns särskilt en grupp zigenare som jag hade nära samarbete med. Ja jag vet, det heter romer men då sa vi ännu zigenare.  Kan återkomma till det nån gång och mina äventyr i fjällen med vännerna renskötarna.

Nere på Vasagatan gick jag till vänster mot centralen. Slog in koden och fick ut min biljett till framtiden YKL9171L
Av Janne - 24 augusti 2008 16:35


Det var nog såhär det började. kortet från14/5 - 1951 på Mälarhöjdens ridskola.
Jag och Ingmar cyklade dit från Stora Essingen varje söndag morgon och mockade för att sedan få rida. Därefter cyklade vi hela vägen hem igen, genom stan.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards