68

Senaste inläggen

Av Janne - 28 september 2008 00:00

Ja, ni läste rubriken rätt, och det känns visset när jag faktiskt sprungit 1 500 m på ca 4.15 Men det var förstås för många år sedan. Kan ju skylla på att 600 meter inte är någon OS-distans. När jag sprang som bäst var motivet alltid att under rekryten (lumpen) slå officerarna på alla distanser och i terränglöpning.  Så när som på sprintloppen klarade jag det oftast i marschkängor. Så nu fick jag det sagt.

Under veckan har vi haft två unga tränare från Estland. Det har varit mycket löpning och power. Eftersom jag är lite rädd om knäna och för att få problem med benhinnorna har jag fuskat och i stället för att springa har jag cyklat längre distanser. På så vis har jag gjort mig bekant med omgivningarna i motvind och regn.

De unga från Estland föddes ungefär samtidigt som vi på Palmecentret inledde vårt arbete med stöd till Folkfronterna i Estland och Lettland och Sajudis i Litauen, runt 1989. Eftersom det var svårt med telekommunikationen till dessa länder på den tiden så blev det att använda teleprinter via den sovjetiska ambassaden. Det fanns sympatiskt inställda personer där. På så vis var inget hemligt och det fungerade mellan folkfrontens kontor i Tallin och de Sovjetiska myndigheterna. Men vi installerade även satellit telefoner (som gick på det norska nätet – märkligt var det). Med Riga var det värre. Det fick bli en radiolänk på en speciell frekvens via en lettisk fiskebåt till Gotland (Fårö). Försvaret var väldigt tillmötesgående med val av frekvens så att det inte skulle krocka med någon rysk militär enhet.

Folkfronterna fick undervisning i organisationsarbete, ekonomi o budgetering, valsystem, folkomröstningar och allmänna frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Frågor om partibildning och valkampanjer var också på dagordningen.  I Riga verkade folkfronten i en vindsvåning i gamla stan. Det är i dag ett museum. Där fanns en gammal Apple dator som användes av ett tiotal journalister för att producera artiklar och tidningen Atmoda. Jag vill minnas att det var fjortonde dag kom ut en kortversion på engelska. Svårigheten var alltid att få fram papper till tidningen. Det blev ofta bytesaffärer och vid något tillfälle blev vi sittande med ett antal kubikmeter cedereträ i Riga hamn som vi lyckades få någon svensk möbelindustri att köpa. Att handla med varor var det enda säkra eftersom valutan eller snarare sedlarna ändrades vid olika tillfällen och gjordes ogiltiga. Inflationen var också omfattande. Senare flyttade Atmoda över till lokaler som tidigare ägts av KGB, nära frihetsmonumentet. Det var lustigt att på journalisternas dörrar se skyltar med militära gradbeteckningar.

Ryssarna tog också kontroll över tryckerier och radiostationer. Vi förde över två Solnapressar till Estland med hjälp av Grafiska Fackförbundet. Samma gäng som tidigare arbetat med tryckerier åt Solidarnos i Polen. Ett mindre tryckeri fördes över från Folkets Hus i Norrköping till Riga till en ungdomsorgansation. Våra pressar installerades vid ett sovjetiskt företag som senare ville införa ett nytt lönesystem. Det blev en munter överläggning där vi aldrig lyckades förstå varandra. Hur deras löner beräknades var omöjligt för oss att förstå och de fattade aldrig hur ackord eller blandackord kunde beräknas.

Ett bekymmer var de dåliga relationerna mellan folkfronterna och den ryska delen av befolkningen som organiserade sig i Interfronten och Strejkkommittén. I Estland var det stort omöjligt att få till samtalen mellan dem, men det fick bättre i Lettland. I Litauen arbetade vi mindre och jag minns inte hur det utföll där.

I Riga hjälpte vi även en fri radiostation vars sändare var stulen från en rysk jagare. Fråga mig inte hur de fått tag i den. Det fira ordet var viktigt att försvara i denna orostid.

Mycket av informations material som vi förde över, togs vidare till Moskva. Flera av folkfronternas ledamöter satt ju i Högsta Sovjet där glasnost och perestrojkan diskuterades. När jag senare reste i Centralasien återfann jag en hel del av detta material som spridits vidare från Moskva till olika organisationer i andra delar av Sovjet (Uzbekistan, Kazakstan och Azarbadjan). Det var en intensiv tid.

Våra mobiltelefoner, de gamla 900 modellerna, såldes efter kuppen i Moskva, när Estland, Lettland och Litauen blivit självständiga (augusti 1991). Pengarna blev grundplåten till ett ABF i Estland.  Vid kuppen i Moskva aktiverades telefonerna och vi fick en telefonräkning på ca 50 000 kr den veckan. Men det var det värt.

Nu är den unga nya generationen här och tränar oss och jag måste lära mig att springa igen.

 
Av Janne - 24 september 2008 00:14

Hon gav mig brevet och bad mig posta det.

Jag minns inte riktigt hur det började. Förmodligen var det för flera år sedan som jag uppmärksammande henne och troligen fäste mig vid henne för första gången. Kanske var det på en fest eller i jobbet. Hon menar att det var i en matkö på departementen.  Jag har svårt att minnas hur det såg ut där. Vi gick genom några långa kulvertar som knöt samman de olika byggnaderna, för att komma till matsalen. Redan här kunde något ha hänt. Jag menar faktiskt det.  Då lade jag nog mest märke till hennes kollega som jag kände sedan studieåren, och som ansågs vacker. Annars var vi upptagna på var sitt håll. Våra yrkesliv skilde oss också åt i många år tills vi än en gång sågs vid en internationell sammankomst. Och plötsligt stod hon där i kongresshallen. Varför lade jag märke till henne? Var hon vacker eller klädde hon sig på ett uppseendeväckande vis? Nej, jag tror snarare det var hur hon pratade och uttryckte sig. Och så var hon nära till skratt nästan hela tiden. Jag hade ju inte hört henne prata egentligen särskilt mycket så jag vet inte om det var just henne röst som fick mig intresserad. Det är ju så mycket som spelar in när jag tittar på någon. Det är ju vissa kombinationer som utlöser intresset. Många år senare kom hon hem till mig en kväll. Vi åt middag i mitt kök. Men ingenting hände. Jag var nog lite förvånad och kunde inte heller utläsa om hon var besviken när hon gick hem. Andra kvinnor tog hennes plats och fyllde ut hennes tomrum i mitt kök.

Jag sitter på en båt på färd nedför Donau med min mamma.  Vi hade rest med tåget till det berömda klostret Melk på morgonen. Det är mycket vackert där och vi åt lunch med ett glas Gumpoltskirchner, och nu sitter vi på båten tillbaka till Wien. Jag har varit i Wien flera gånger då jag har lite släkt där, två morbröder, en moster och en kusin. Kan Wien vid det här laget. Det har jag haft glädje av i jobbet också när jag guidat mina kompisar runt på vinkällarna i staden eller i förorternas vingårdar, heurigen.  Min onkel tog med mig ut på dagliga vandringar som grabb medan han berättade om sina äventyr från krigen. Det var dramatiska historier.  Inte trodde jag väl så mycket på dessa fantastiska historier. Hur var det egentligen när han under kriget, tillsammans med Churchills son, fick i uppdrag att leta reda på gerillaledaren Tito? Eller stoppade en tysk bataljon på Elverumsvägen vid Gröndalen? Och vad gjorde han vid Monte Cassino? Men det var inte det jag skulle berätta, även om det blir frestande.

Nu befinner hon sig där igen, på akterdäck. Denna gång är hon vacker. Servitrisen serverar en lunch vid hennes bord. Bredvid henne sitter en distingerad herre i kostym med röd näsduk i bröstfickan och en rätt stilfull slips. Kanske har de varit på samma utflykt som vi. Jag säger hej, och hon presenterar sin vän som är verksam vid någon FN organisation. Några år senare läste jag att han försvann på ett uppdrag i Afrika. Det var oklart vad som hade hänt honom. Själv arbetade hon vid en internationell organisation i Genève med frågor om mänskliga rättigheter. Hon är klädd i en turkos dräkt och bär en designad scarf från Hermes. Lätt sminkad och håret tillrättalagt, professionellt. På vänstra armen sitter ett vackert armbandsur, Gucci. På bordet ligger en mindre passande handväska, en lokal hemslöjdsprodukt från hennes hemort. Min lite virriga men socialt glada mor tror att någon av de två är en vän från skoltiden, pratar hjärtligt och bjuder på en Kremser som serveras i gröna remmare. Ett något tvunget samtal blir det om Donaus bruna vatten och de synbara miljöskadorna i form av jordskred, orsakade av överavverkning av den markbindande skogen.   Hon i den turkosa dräkten tilltalar mig men hon lever i en annan värld. Jag hör inte riktigt på.  Vi kommer aldrig att träffas. Säger hej och adjö när fartyget lagt till vid Schwedenbrücke och tar spårvagnen 48 hem till Tiegergasse 10.

Men nu måste jag i alla fall berätta en av historierna om min onkel. Det var på hans adress vi bodde.  Han deltog under andra världskriget på flera fronter med de allierade. Bland annat hamnade han med den amerikanska armén i Nordafrika, i ökenkriget mot Rommel ”ökenrävens” trupper. Vad han hade för grad då vet jag inte och inte varför han i en jeep med sin chaufför körde vill bland dynerna. Han var officer, troligen inom underrättelsetjänsten. Hur som helst körde de vilse och visste inte åt vilket håll tyskarna fanns eller de egna trupperna. Jeepen kröp sakta fram. De stod på utsidan av fordonet på de båda fotstegen beredda att hoppa om en landmina dök upp ur sanden. En övergiven artilleriställning gled förbi på höger sida och de kunde se tysk text på tomma ammunitionslådor. Då var i alla fall tysken borta från denna ställning och borta från omgivningen, om inget dramatiskt hänt senaste timmarna.  De chansade på en oas som dök upp. Vid oasen hade en grupp beduiner slagit läger. Dessa hade förmodligen tagit emot även tyskar med samma gästfrihet och de bjöd den amerikanska officeren och hans chaufför på en helstekt get. Att äta med beduiner innebär ritualer som måste följas.  Min onkel skulle äta getens ena öga och hans värd det andra. Det fanns inget utrymme för tvekan. Nästa morgon fick gästerna anvisningar om hur de skulle återfinna sina egna stridslinjer och kunde återvända utan att hamna i strid med tyskarna.  Den där ökenhistorien var en av många berättelser som jag inte riktigt trodde på även om den kunde vara sann. Han berättade med stor inlevelse för sin fjortonåriga systerson. Många år senare hamnade jag i en liknande situation i Kirgizistan med samma ritual, då ett får skulle delas. Då först trodde jag på min onkels historia. Jag fick nämligen stycka fåret och äta det ena ögat. Och vet ni vem som fick hjärnan? Jo, den skulle jag ge till den äldsta kvinnan i byn.

Men det var Afrika jag ville tänka lite på. Vi har ett dataspel hemma som något av barnen fick för länge sedan i dataspelens begynnelse. Det heter ”Savage”. I spelet är du ett lejon som växer upp på savannen och måste överleva genom att äta och dricka. Klara du inte att ta dina byten så dör du av svält eller törst. Ett av de roligaste avsnitten är när du som lejon angriper turister som är på safari. De är ovanligt lätta byten jämfört med buffel eller till och med en struts. Vid attacken skriker de ”help, help” och blodet sprutar. Jag kom att tänka på spelet och undrade om FN-diplomaten från båten på Donau kanske blivit attackerad av ett lejon och helt enkelt blev uppäten. Men enligt tidningarna återfanns hans klädrester på botten av en ravin. Det antogs att han fallit och att hyenor och gamar endast lämnat klädresterna. Men hur föll han? Blev han knuffad och i så fall av vem?

Jag återskapar minnet av henne i den turkosa dräkten. Bilden följer mig och dyker up vid de mest konstiga tillfällena.

Jag vet ungefär var hon fanns i tillvaron. Ibland läser jag om henne i tidningen eller ser henne i TV. Mitt liv går vidare genom familjen och intressanta internationella jobb. Intensivt. Bilden av henne försvagades. Livet ändras också utan att jag vet om det är till det bättre eller sämre.

Telefonen ringer, det är hon. Hon bor i närheten och vill träffas. Vill gärna besöka mina hästar. Ja, inte mina lusitanos som nu är med mig här på utbildningen, utan de hästar jag hade då. Det var två fullblod från Irland som tidigare gått på galoppen, steaple chase.  Hur har hon fått reda på detta? Vill hon träffa mig eller hästarna? Minns nog att hon vid något tillfälle talat om sitt intresse för hästar och att hon ridit med sina barn. Det var ju så länge sedan vi sågs. Försöker minnas om det var på någon mottagning vid en ambassad eller vid något annat tillfälle. Vad svarade jag? Ja, visst, kom med ut någon dag. Och det gör hon. Jag försöker vara sakligt och tala om hästar, men inombords rör allt ihop sig. Jag är också rädd för att hon skulle ramla av hästen. Dom är trots allt som fyrverkeripjäser och jag vet ju inte hur väl hon kan hantera fuxen. Sticker den i väg så visslar det om öronen. Efter en stund sätter hon av i en lätt canter och jag följer efter. Det är runt midsommar och ängarna nyslagna. Då doftar det alltid så gott och livet känns fullt. Märkligt, men det inger framtidshopp där inga problem finns. Till och med hästarna känner lyckan och kickar. Blir jag förälskad i det tillfället? Men jag säger inget. Glädjen tar över. Några dagar senare reser hon till sin del av landet och jag känner att det är skönt att inte ha bestämt något.

Jag planerar vidare för mitt arbete. Troligen reser jag en längre tid för att bistå med utbildning inför kommande val i ett land i Asien. Men det kan lika gärna bli i Afrika. Vill gärna resa dit för att också leta rätt på platsen där FN diplomaten hittades. Jag menar där han försvann för han hittades ju inte. Måste ta reda på vad som hände. Det är ju lite dumt att vara så nyfiken. Men det är ju samtidigt lite spännande också. En gång tidigare i Södra Afrika blev jag inblandad i ett kriminalfall. Jo, det är sant.  Det slutade med att jag fick lämna tillbaka en bil med kulhål till biluthyraren. Han höjde inte på ögonbrynet utan gav mig en ny. Flera hade dött. De stod utanför byggnaden vid min hyrbil när anfallet kom. Jag satt på ett kafé mitt emot. Lösningen på konflikten fanns i en annan del av världen.

När jag funderade på Afrika kom jag ihåg bilderna som min kusin gav mig när han satt i fängelse. Det tog ett tag innan jag hittad dem och visst började jag fundera (bilderna finns under förra inlägget). Men var det samma mord som han diskuterat?

I Lagos hade vi suttit på Sheraton i baren när allt kom på tal. Normalt bor jag inte på så fina hotell men det har en speciell förklaring. Metallklubbens ordförande på Domnarvet har en svåger som är hotellchef där. Det ger mig dels ett bra pris när jag kommer dit men han är också en kul kille att prata med. När det händer något i Nigeria så ringer jag honom för att fråga vad han vet. Han svarar alltid – vänta ett tag så skall jag gå upp på taket och kolla först. Ja, det var främst under oroligheterna när militärjuntan under general Sani Abacha regerade (l993 – l998). Det var ju Abiola som vann valet den 12 juni 1993. Några år senare fick vi förfrågningar från motståndsrörelsen i exil genom Nobelpristagaren Wole Soyinka, om att sätta upp en kortvågsradio. Det blev Radio Kudirat, som skrämde slag på Abachas regim när den satte igång 12 juni, 1996, om jag minns rätt. Vi hade ”gömt” radion i Stavanger på en medieskola. De två mest kända radiorösterna i Nigeria hade vi tagit dit. Radion fick sändningsfrekvens från World Radio Network i London och vi sände från Cape Town klockrent in i Nigeria. Ett kalasprojekt som verkligen stökade till det för Abacha fram till hans fall två år senare.

Jag träffade henne igen efter en tid över en kopp kaffe nere på stan. När vi skiljs åt ber hon mig posta ett brev innan hon går ner i tunnelbanan. Jag går mot en brevlåda i närheten. Räcker portot? Jag kollar. Det är adresserat till en ort i Afrika.

Av Janne - 22 september 2008 23:24

Jisses, såg mig i spegeln i går och har fått grått hår. Hade för mig att det bara var några strån men inte grått helt och hållet. Det kommer sig inte av bekymmer. Jag är rätt glad och lycklig när jag får slita för hälsan och hästarna.  Slutade förra veckan med balansridning barbacka på Sino. En gång till så skall det nog gå i galopp också. Han är ju så snabb att reagera på skänklar och vikter. Vänder lätt i volten. Lite bättre balans från ryttarens sida så vet han bättre vart han skall ta vägen. Då är det jobbigare med tömkörningen. Tungt att gå (springa) bak i rumpan på hästen på sandbanan. Får träna lite mer ute i skogen. Red honom i helgen i Sandskogen och han blev lite förvånad när marken plötsligt öppnar sig och övergår i djup sand. Stigarna är noga märkta för häst och joggare så att vi inte springer på varandra. Skogsröjing pågår men det bekymrar inte Sino.

Fick en brottningsmatch med Rapé, den vite. Han ville inte över diket när jag vill ta in honom och när jag tjatade drog han med grimskaft (lina) och allt. Sen kom han efter ett tag och ville ha äpplen, men lät sig inte hanteras. När Sino följde mig kom Rapé efter. Dom är som ler och långhalm. När jag har Sino i rundcorallen springer Rapé i hagen och gapar efter sin polare trots att han har Balder kvar.  Kan bli ett problem att dom är så tighta, men också en möjlighet att hantera dom tillsammans.

Vi tränar också de två fölen att följa och bli mer oberoende av stona. Det är ett tålmodigt jobb men framstegen går fort.

Drog av Sino och Rapé deras skor så nu går de barfota. Sino har ju järnfötter medan Rapé som skimmel har lite sämre hovar. Få se om de håller.  Nu när betet avtar skall jag ge dem mineraler igen uppblandat i vetekli. ”Gott” säger Sino - ”pyton” säger Rapé.

På schemat denna vecka är det mycket löpning och styrka. I stället för löpning långa sträckor tar jag och cyklar några mil. I dag regnade det och var motvind mest hela tiden.

OK. För några år sedan  var jag i London och träffade en av mina kusiner. Ja egentligen inte en riktig kusin men vi kallar honom så eftersom han står nära familjen. Jag träffade honom i ett av Englands större fängelser där han hamnade efter en dom på 6 år för skoj med VAT (moms). Och det var inte kattlort han tjänade på det. Läs vad domaren sa.JUDGE ALEXANDER:…  You were a vital cog in the fraud and without you or someone like you, it might not have got off the ground.  In less than a month, nearly £150 million of false trade on paper was created by you and passed on to GA and a further £13 million of similar trade passed on to B.  This trade accounted for over 90% of the £25.25 million of VAT lost, the balance going to your company.  In those circumstances the sentence on you is one of six years in prison. …….Och vi talar om miljoner Pund Sterling.  (GA och B är namn på företag)

Så fick han förstås också näringsförbud i 10 år.

Under vårt samtal i fängelset talade vi om en massa saker vi upplevt tillsammans under många år, inte minst allt som hände i Afrika. Det var då han plötsligt förde mordet på tal. Det riktiga mordet. Han tog fram två bilder som var lite gamla och visade mig vad

han hittat. Han menade att det var bevis för att hon verkligen mördat honom. Här fanns bilderna. Jag vet att vi hade talat om det tidigare vid flera tillfällen, senast när vi träffades i Nigeria (han jobbad i olja). Med dessa bilder var det värt besväret att resa tillbaka och kolla en gång till. Han gav mig bilderna och sa att han betalade vad det skulle kosta. När jag frågade honom hur han fått tag i bilderna bara log han.

Av Janne - 17 september 2008 21:52

OK nu har jag tränat i två veckor. Och visst händer det något. Fortfarande är det stelt och kantigt och gör ont lite här och där. Stuntgruppen har kommit rätt långt i sitt arbete och det ser redan imponerande ut nar de kastar sig ned från tak eller eller genomför låtsasslagsmål. En del av grabbarna är mycket väl tränade.

Vi två som går Horse Performance är inte fullt så viga, men det tar sig. När jag först hängde i armarna i en ribbstol (drygt femtio år sen sist) så tappade jag taget omedelbart. I dag kan jag hänga kvar och göra knälyft och även få upp raka ben en bit. Skratta inte, jag sa tidigare att det var en chock att inte kunna slå en framlängeskullerbytta. Idag kan jag det utan att hela världen snurrar. Nu måste bakåtkullerbyttan fungera också. Men att komma upp i ”brygga” eller att stå på händer – glöm det för närvarande. Återkommer med ett hurra när det funkar.

I måndags började kickboxningen. Kul, men naturligtvis jobbigt. Har aldrig tidigare stått i en boxningsring. På schemat har tillkommit Acrobatics, Power och Balans.

Våra tränare är jättebra, kompetenta och förstående – ja, att det tar emot i en gammal kropp. Men de är samtidigt krävande och vill att jag genomför momenten även om det inte alltid blir så stilfullt.

I helgen var jag i Göteborg och tittade på Working Equitation och Lusitano hästar. WE är en tävlingsform från Portugal som återspeglar vissa moment i boskapsskötsel. Kanske inte så spektakulär, eftersom det är en bedömningssport, men det kan vara en kul grej för att få grabbar att börja rida. När det rids på tid går det undan med Lusitano hästarna. Och dom är kvicka i svängarna i serpentinerna och runt olika hinder. Det ingår också ett dressyrmoment på ca 7 min som skall innehålla särskilda rörelser i en viss följd. När rörelserna genomförs eller var, spelar mindre roll. WE finns också som Europamästerskap och Sverige sänder ett team till tävlingarna i Italien senare i höst.

En lektion med Jao Lynch var intressant. Han visade hur de värmer upp sina hästar vid handen (skritt, trav och galopp) och sedan rider WE-dressyren endast i skritt eller galopp. Julio Borba gav också en lektion i dressyr med två av sina elever.

Lusitansällskapet stod för feiran. Ska ni på en riktig feira – res till Golega i Portugal och kolla hästar, Lusitanos. Tänk er Drottninggatan i Stockholm, en sommardag med alla turister och lägg till 300 hingstar med ryttare som prommenerar där – så har ni Golega.

Och ni som ännu inte kollat Nevzorov på nätet – gör det. 

    
Av Janne - 12 september 2008 18:01

På sommaren gick hästarna på skogen för sig själva. En av dem hade en bjällra (gjuten) som klingade högt och hördes långt. När vi behövde hästarna på sommaren vid slåttern, var det till att gå ut och leta rätt på dem i skogen. Det var spännande för vi visste ju inte hur långt vi skulle behöva gå.

Men nu var det vinter och pojken skulle åka till gården igen. Tågresan blev den samma som förra gången.  I Ånge byttes det åter till ånglok. Konduktören undrade verkligen om han skulle stanna tåget vid den lilla anhalten, för det var bara pojken som skulle stiga av. Och än en gång reste han tredje klass med träbänkar. Han hoppade ner från fotsteget på vagnen och försvann ner i snön på banvallen. Där stod han med snö upp till halsen. Han var ju trots allt bara 9 kanske 10 år. Den mindre kappsäcken kom efter och försvann i snön någonstans bredvid honom. Tåget tuffade iväg och pojken frös. Mamman hade ju inte riktigt tänkt sig att han skulle stå i snö upp till halsen.

Så hörde han bjällrorna och såg hästen med släden komma utmed spåret. Anhalten var så liten att pojken hamnat lång bortom den lilla plattformen. Det ångade om hästen. Dom hade kört rätt fort för att nå tåget i tid. Sten eller Einar drog upp pojken i släden och bäddade ner honom i fällarna. De fiskade upp väskan, körde en sväng mellan granarna och tallarna, och var på väg mot gården igen. Det var skönt att ligga där bakom hästen som travade fram genom snön. Att ligga bakom den varma timmerhästen med bjällrorna, kändes tryggt tillsammans med de stora pojkarna. Och lugnt gled skogen förbi. Hästen fick ta i uppför backen innan han lätt travade utför i sluttningen, förbi sommarlagårn, ner till gården.

Några dagar senare skulle Sten och Folke hugga timmer och Einar köra. Småpojkarna fick följa med och sköta hästen. Hygget var en bra bit upp i skogen. Träden som skulle fällas var bleckade och stämplade. Timmerhästen drog upp utrustningen på kälkarna som sen användes att transportera timmret till avlägget.  Dom bodde i en koja i skogen och hästen stod för sig. Som ni förstår var det inga kalhyggen utan varje träd som skulle fällas var märkt, var för sig. Två fällde trädenmed timmersvans, kvistade sen med yxa och kapade med stocksåg till  längder för pit propps. Stockarna lades i res på en meters höjd (kanske var måttet tre fot). För varje res tjänade pojkarna tre kronor.  De högg ca 10 – 15 res om dagen. Så det blev lite pengar. Skulle gissa att en timlön på den tiden låg på ca 1.50 för en lantarbetare.

Det gällde att hålla reda på var de sågade så man inte kom i vägen för ett fallande träd.

De små pojkarna hade hand om timmerhästen, fodrade honom och såg till att han var torr (så gott det gick med i all snö). Einar lastade och körde. Hästen hade sele och baksele med vilken han kunde bromsa lasset när det gick utför. Det var noga med hur stockarna lastades och låstes med kedja och björn. Så gott det gick hjälpte smågrabbarna till, och visade hur mycket de orkade lyfta med timmersaxen. Om lasset inte var för högt kunde någon få följa med timmerhästen ner till avlägget. Det kunde gå undan i nerförsbackarna och det gällde att hålla fingrarna borta från stockar och kätting, så inga fingrar klämdes. Pojken fick köra tillbaka upp i skogen. Då satt han med Einar på kälken på en hösäck och kände sig rätt stor.

Arbetet höll dem varma. På kvällarna i kojan, efter maten, rensade de stora pojkarna sina löständer med moraknivar. Löständer var ofta konfirmationspresenten. Kunde ju inte ligga ute i skogarna med tandvärk. Och så räknade de hur mycket de huggit under dagen. Det noterades på en timmersticka, ett grovt huggspån där antalet res ristades in med knivstreck.

Nisse och travhästen tränade på isen nedanför gården. Det gick undan på den plogade banan. Flera hästar runt sjön var med och tävlade på helgen.

Det blev en hel del skidåkning också. På söndagen trampades det en slalombacke i skogen och alla ville visa sig på styva linan i backen. De åkte på björkskidor med vasabindningar. De var inte gjorda för att åka slalom, inte ens i en så enkel backe som blev trampad. Grannpojken föll och skrek. Alla förstod att det var allvarligt. Jo då, benet var rejält brutet. Timmerhästen fick selas på och komma med en låg vedsläde med halm i. Försiktigt lyftes  grannpojken och lades i släden som drogs till byn där en bil tog honom till lasarettet. Han skrek nog hela vägen.

Pojken trivdes även på vintern att få vara på gården. Det enda han inte gillade var lutfisken med vitsåsen.

Men han tog med sig en timmersticka hem som minne. När han berättade om sin tid med timmerhästen visade han också timmerstickan för sin skolklass. Han hade ju faktiskt en del i resultatet på stickan.

Kolla vinterbilderna och förflytta er själva till den tiden och den miljön. Dröm lite.

Av Janne - 11 september 2008 21:23

SommarJa jag vet, det finns en vacker bok om timmerhästen (Yngve Ryd, 1991). Där står att läsa allt som är värt att veta om timmerhästar, kälkar, lastning och utrustning samt om att hugga, barka och köra.Första hästen som pojken mötte sparkade honom i huvudet. Den andra drog en vagn med skräp från gatan utanför huset och kunde transportera honom upp för backen till skolan. Den tredje hästen blev en timmerhäst. Eller kanske var det kallblodstravaren på bilden.Pojken började i skolan i Wiggbyholm. Då var det en internatskola och han kom tid hösten 1946. Redan då var han väl för busig för att stanna hemma och han bytte plats med en tonåring på skolan som ville därifrån då han busade på sitt vis. Han älskade kola och gick till sjöss med en bananbåt från Stadsgården. Pojken och mamman gav honom ett kilo kola i avskedspresent på kajen. Medan pojken mötte timmerhästen seglade vännen på haven och kom hem från Amerika med en leksak i form av en uppdragbar motorcykel i plåt. En mekanisk leksak som ingen annan hade på den stora ön där pojken bodde.Nåväl, besöket på Wiggbyholm blev bara en termin. Ett hemskt minne av ständig mobbning. Kanske var det orsak till att pojken aldrig mer tyckte om att gå i skolan. Ni som läste tidigare om den stora rymningen skall veta att det blev fler. En rymning, som började med en flykt från den stora ön till den lilla ön med en skolkompis slutade med att ”radiopolisen” kom och tog dem båda. Och då hade de ändå haft en helkul dag nere vid vattnet på en flotte. När kvällen la sig över den lilla ön kom polisbilen körande utmed stranden och haffade pojkarna. De var övertygade om att de skulle hamna i fängelse och polisen körde över bron in mot stora staden och häktet. Pojkarna fick sig en läxa av polisen och stryk av morsorna. Och en uppsträckning nästa dag i skolan för skolk.Pojken var väl nio år när mamman fick nog och skickade honom till Norr. Han fick åka tåg från Centralstationen till Ånge. Där bytte han till ett tåg som drogs av ånglok. Elektrifieringen av järnvägen räckte inte längre. Hela resen gick i tredje klass, så det blev till att sitta på träbänkar. På den lilla anhalten var han den enda passageraren som klev av. Han fick hjälp av konduktören med kappsäcken ner på banvallen. När tåget tuffat vidare var han ensam kvar i skogen men snart kom en häst och vagn med snällt folk som plockade upp honom och tog honom med till gården. På bilden från blåbärsberget kan ni se hur vackert den ligger vid sjön.Det här var något annat än att leka indianer och vita hemma på den stora ön. Här fanns timmerhästen och kallblodstravaren som kördes av farbror Nisse. Här fanns vita kor som gick i skogen med skällor och som gav varm mjölk i muggen med blåbär Här fanns en bykgryta i järn nere vid vattnet där tre ungar kunde tvättas samtidigt och sen hoppa i sjön från nocken på båthuset. Här fanns roddbåtar som blev till vikingaskepp som anföll timmersläpen som bogserades ute på sjön till det stora sågverket. Skepparn skrek åt dem att inte hoppa mellan timmersläpen och hötte med nävarna. Hade någon fallit i där, var det nog inte så mycket att göra. Här fanns grisen som slaktades med yxa och kniv och som hänges upp i vedboden där vi fick vispa blodet i en hink så att det inte skulle stelna (det blev blodplättar sen). Och här fanns ljud av döende grisen och skällande spetsen och gnäggande timmerhästen och bakspadar, spånhyvel och timmeryxa. Nybakat tunnbröd hämtat direkt från ungen på bakspaden och bredd med smör som smälte, var gudomligt gott att få tugga på. Ladugården tvättades och kalkades med hartassar. Korna var flyttade till sommarlagårn.Här fanns de stora pojkarna Einar, Erik och Folke som kunde brottas och hugga i skogen samt lilla Åke som var ungefär lika gammal som pojken från stan.Att bli förvisad hit var som att hamna i himmelriket. Nu var det häst och vagn som gällde för transporter till samhället och till kvarnen. Och på söndagen blev det utflykt i roddbåt (vårt vikingaskepp) till närmaste sandstrand. På kvällarna fiskades det med utterbrädan och pojken lärde sig slakta fisk.Spånhyveln producerade spån som vi fick spika på ladtaken ute på ängarna så att de var täta när höet skulle skördas. Hästen drog slåttermaskinen (som var lite otäck med sina knivar). De stora grabbarna liade i dikena och alla hjälptes åt att samla in hö och hässja.Pojken i stan som lärt sig cykla genom att stödja mot vedtravarna, lyckades också cykla här på skogsvägarna, tappade balansen i en backe och for rätt igenom en grind ut på ängen.Och på lördag kväll efter en varm slåtterdag fick de små pojkarna var sin sked med brännvin med en sockerbit. Så blev det lugnt i huset och de vuxna fick tid för sig själva. Och pojken erkände långt senare att det smakade bättre än den fiskleverolja han senare tvångsmatades med på kollo. Barn skall ha vitaminer!

Av Janne - 10 september 2008 20:35

När jag ännu bodde på den stora ön i det nybyggda huset, nästan nere vid vattnet, på vägen med vedtravarna, som var så bra att stödja sig emot när jag lärde mig cykla, kom det varje morgon en häst med sopkärra tillsammans med en sopgubbe. Hästen hade en sån där hästkärra som sen återkom i min militärtjänst hängandes efter traktorsläpen och kallades för jojo. I jojon låg oftast tälten.  Hur som helst, så gick hästen i samma takt som sopgubben sopade och lassade upp skräpet i kärran med sin breda skyffel. Det här var nog egentligen första gången jag blev intresserad av en häst. Det var nog innan jag blev så illa sparkad av hästen vid Brostugan på utflykten med pappa.Och hästen kom samma tid varje dag. Ibland passade det att jag kunde åka med på en bräda bak på kärran uppför den branta backen till folkskolan. Den branta backen fick alltid min pappa att börja hosta. Astman satt där den satt. Och nu försöker jag rekonstruera hur jag tror att det såg ut med sophästarna.  Dom fanns på ett stall högt uppe på ön, i närheten av det gamla stenbrottet. Kanske var det ett dussin hästar på den stora ön – men allt blir ju så stort när man är en liten pojke så det kanske var det bara en handfull hästar. Men min undran är. Hur fungerade detta med sophästarna. Var det en kommunal angelägenhet eller privat entreprenör. Hur upphandlades hästar, foder och selar till djuren och hur var sopgubbarna anställda. De var ju tvungna att även kunna hantera djuren. Och så här var det väl ännu alla städer i slutet på 40-talet.  Jag försökte en gång kolla med Stadsmuseet men fick inget bra svar hur jag skulle kunna reda ut detta. Finns någon som kan hjälpa till. Jag har inte heller några bilder från den tiden. Var skall jag söka dem? Och finns några roliga historier om dessa hästar.  Mycket var ju ännu hästdrivet på 40-talet och hästen försvann först på det tidiga femtiotalet inom jordbruket och i städerna. Går det att fixa en Sophästens Historia? 

Av Janne - 9 september 2008 22:32

I dag, tredje dagen, tog det emot.  Hade tänkt simma på morgonen inne i stan, men där fanns redan fem hundra skolungar och ingen plats för övrig befolkning. Blev en god cykeltur fram och åter.

Bräckte ett revben vid hopp från tornet. Nä jag skojar. Sprang på hästen när jag försökte hoppa upp. Fick kravla mig upp med lite hjälp och satte igång första ridpasset. Balansträning. Hästen på lina.

OK, vid dagens slut inser jag att det finns en del att öva på. Men det ser inte hopplöst ut, ännu.

Stunt killarna tränade att ramla på och över köksbord och ta skjutvapen från varandra. Lite fäktning blev det också förutom den fysiska träningen.

En lokal tidning var ute på anläggningen och intervjuade oss som håller på med hästarna.

Avslutade dagen med en tur på Rapé.  En annan elev red Sino.  Racade rätt hyggligt på gärdena. Kollade skoningen. De måste skos om nån vecka.

När jag kom hem gjorde det ont i kroppen.

För första gången på över ett år klämde jag i mig en tallrik spagetti.

I morgon börjar vi med Aikido.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards