Jag har ju tidigare berättat om ett kolla med hästar i Grythyttan. Måste dra det här också med det andra kollot. Det var någon stans i Dalarna vid Dalälven. Barackerna var från nått flyktingläger från kriget och det var väldigt sunkigt. Grythyttan var ju himmelriket.

Barackerna låg runt en ”kaserngård” där vi fick ställa upp i tid och otid och marschera till matsalen eller olika aktiviteter. Men även här hade vi naturligtvis en massa hyss. Inte minst byggde vi kojor och bekrigade varandra. De olika barackerna blev som fiender och försökte på alla vis bekämpa de andra. Kojkriget blev ibland rätt häftigt och en bruten arm då och då hörde till. Ibland gick det för fort ner till backen från kojan som kunde vara byggd rätt högt upp.

På nåt sätt kom vi på att vi skulle fånga huggormar, rensa dom och montera skelettet på en snygg bräda och sälja till skolorna på trakten. En affärsidé som kanske håller sig än i dag om inte ormarna var fridlysta. Vi snarade ormarna och band sedan fast dom i en myrstack som rensade ormen. Varefter vi monterade skelettet så snyggt vi kunde. Jag tror vi sålde två monterade ormar och pengarna gick till godis som vi åt upp i vår koja.

Förhållandena i barackerna var betydligt värre än i Kollovisan. Men det var kul att hoppa i Dalälven och tumla runt bland timmerstockarna och leka flottare genom att hoppa på stockarna. Vi från den stora ön i Stockholm var ju vana att jumpa på isen över till varvet där vi lekte och klarade väl en och annan stock innan vi halkade i vattnet.

Barackerna är väl rivna i dag. Men jag föreställer mig att det var ett sånt barackläger som onkel Rudi kom till när han 1940 gick över gränsen till Sverige från Norge.

När tyskarna invaderade Norge i april l940 blev min morbror hämtad av motståndsrörelsen i landet och fick en löjtnants grad. Han var ju redan officer i första världskriget i den Österrikiska – Ungerska flottan med placering i Trieste på en torpedbåt med beteckningen T 71.  Hur han kom över gränsen till Sverige efter striderna vid Grönndalen,  återkommer jag till.

Det är inte ofta jag har besökt sjukhus. När barnen föddes, när en dotter opererades för ett mindre bråck, när en annan dotter inte kunde behålla maten och när jag högg av mig ett finger. Fingret försvann en natt utanför Motala där vi låg i bivack. Tältet var kallt och när det var min tur att vara eldvakt fanns ingen ved. Så jag gick ut i natten för att hugga lite. Okoncentrerad och lite sömnig högg jag av mig vänster pekfinger, men fick eld i kaminen innan jag fick tag på nån som kunde köra mig till Vadstena sjukstuga och sy ihop resterna.

Men nu var jag på sjukhuset i Ystad. Föll lite illa morse under Aikido träningen och knäckte ett revben. Det gör ont. Kan du inte slappna av så gör det än värre ont. Så jag fick tre sprutor. En smärtstillande, en avslappnande och en lugnande. Den senare innebar att jag blev varm igen efter att ha fryst på ett obehagligt vis. Personalen på akuten var kalas.

Så nu får jag käka tabletter i tre veckor och ta plågorna som de kommer. Lite olyckligt eftersom vi skall ha en mindre föreställning den 11 december.  Men det är fler som har lite småskador och det får vi ta.

För några veckor sedan hade vi mitterminsprov i våra olika ämnen. Jag måste erkänna att jag inte hade särskilt många G, Det var väl inte heller att vänta. Men om jag jämför med höstbetyget i tredje ring (gymansieårskursen) så var det betyget sämre än det jag nu fick på Zin- Lit. Nåt ljushuvud i skolan var jag aldrig.

Och vi har fortfarande kul på skolan.

Ledsen att det varit uppehåll i skrivandet. Jag har inte ramlat ner från trapetsen och brutit nacken.

Men det var mycket som hände senaste veckan. Framför allt hade vi en workshop i fysisk teater under ledning av Sergei Ostrienko (www.iugte.com).  Deltagarna kom från Makedonien, Rumänien, Kanada, England, Norge o Sverige. För mig som aldrig arbetat med teater var det en höjdare att få delta bland unga aktiva teater- och danspersoner. Vi arbetade flera timmar dagligen med praktiska övningar och på kvällen hade vi diskussioner om hur vi upplevde arbetet och vilken bakgrund övningarna har haft inom den gamla klassiska teatern i Sovjetunionen.  Kanske den viktigaste känslan för mig, förutom de fantastiska bio mekaniska övningarna, var rörelser på scen: Inledning – rörelse – stop – motrörelse och så förflyttning till nästa ”bild” på scenen. Nyckelordet blev ”transition” när du visar känslan, agerade, för publiken. Vi byggde olika scener ”bilder” som det gällde att memorera i rätt följd och agera mellan ”transition”. När veckan var över kändes det som om det bara var början på en lång resa på en scen. Må jag komma ihåg vad jag lärde mig av Sergei när jag nu fortsätter med hästarna och möjliga föreställningar.

De fysiska övningarna är fortfarande tunga och känns på kroppen. Men jag märker också att jag blivit starkare och att vissa övningar blivit lättare att genomföra. Men visst är det svettigt och det är inga problem med sömnen.

Vi har börjat rida mina båda hästar (den svarta och den vita) som parhästar. Det gäller att hitta takt och balans och få dem att samarbeta. Vi rider barbacka i alla gångarter och det gäller att slappna av och låta hästen hitta sin form. Fortfarande rider jag för mycket med tyglarna även om Christina Drangel fått mig att lämna en hel del av skolridningen bakom mig. Men nu gäller det att få hästarna att acceptera varandra och gilla att arbeta tillsammans. Vår huvudtränare Lynx fick dem att samarbeta så pass att det gick att stå på dem båda samtidigt. Vi arbetar på ett enklare program och vi får se om det funkar om en månad.

Hej. Jag har varit borta ett tag. Kroppen behövde en veckas vila efter åtta veckors träning. Så jag fick ledigt några dagar. Träffade kvnnan från Afrika.

Hästarna har egentligen inte fått arbeta så hårt utan mår rätt bra i sina stora hagar där de går dygnet runt. Rapé fick en konstig hovspricka –horisontalt – men hovslagaren menade att det inte betydde något. Men hovproblem gör mig nervös.

Så i dag var jag tillbaka i träning och det kändes bara bra. Min akrobatik har väl inte utvecklats nämnvärt men det går framåt. Märker att jag orkar mer. Men det är fortfarande så att kroppen inte alltid vill förstå vad hjärnan försöker säga till den att göra. Inom Aikidon klarar jag att falla i begränsad utsträckning. Att falla rätt är helt avgörande inom Aikido som är en filosofiskt elegant sport. Några veckor med aikidoträning har gett mig en elementär föreställning om aikido som en del av budofamiljen. Inom akrobatiken är det kullerbyttorna som är grunden och på dom byggs volterna upp. Kom ni ihåg att det var stört omöjligt för mig att göra en elementär kullerbytta i början av min träning. Nu är det bakåtkullerbyttorna som inte funkar ännu. Men, men.

Under veckan jag var borta hade stuntarna delprov på löpning. Dels fick de springa fem kilometer och dels de slitsamma 600 meterna. I dag hade vi alla delprov på markarbete med hästarna. Vi använde oss både av Sino, Rapé och Balder. Provet är ett enklare dressyrprov där du arbetar bredvid hästen i skritt och trav i ett givet program. Svårigheten ligger främst i att ha en häst som går fram och lyssnar till dina kommandon – framåt – halt- trav – skritt. Din placering vid bogen och tydliga kommunikation med hästen är avgörande. Jag får ständigt kritik för att jag berömmer hästarna för lite. Måste lära mig det.  Dessvärre trampade Sino en av stuntarna lite illa på stortån. Tur att hästen inte hade järnskorna på.

Rent teoretiskt förklarade vi också hur man kan dominera hästen genom att flytta hästens fötter.

Vi båda som går hästlinjen red sedan programmet barbacka med grimma och det gick väl sisådär. Vid det laget var Sino i alla fall i gång. Kan ni tänka er att den hästen inte gick att skritta på diagonalen för ett år sedan – han kunde enbart springa.

Har ju skrivit tidigare om de olika hästar som jag mött i min barndom på olika håll. Jag lovar att det kommer fler hästar och börjar med ackordshästarna när jag ännu ville bli jordbrukare. Berättar gärna om Samba och 648 och alla andra jag ramlat av men först några hästar på kollo.

Vid ett tillfälle sände morsan mig på kollo till Grythyttan – Älvestorp. Jag det var ju kommunen som skickade oss stadsungar på kollo och där var vi rätt många veckor. Stannade man i stan på den stora ön så gick det badbussar några gånger i veckan. Bussarna gick från vår folkskola på torget till Flatenbadet.  Och det var ju inte bara vi från den stora ön som kom dit. En mängd bussar från stans olika delar lämpade av barn vid Flaten (söder om Stockholm). Det var ju en rätt lång busstur och jag var alltid orolig för att inte hitta ”min” buss när det var dags att resa hem. Men vi fick ju mjölk och bulle att överleva på under dagen. Kön var lång. Vi hade ju också ett eget bad på den stora ön, som låg på andra sidan lekskogen. Och där hölls vi nog rätt ofta också.

Men åter till Grythyttan. När vi klev av tåget (tredje klass förstås) skulle en buss föra oss till kollot och den stora händelsen som vi alla minns var att bussen krockade med brandbilen i en björkallé. Uppe på Älvesnäs som låg vackert vid en älv med kraftverk nedanför hamnade jag i ett rum men tre andra grabbar. Vi var väl runt nio år. Efter några dagars utforskande av omgivningen hittade vi en äng med en flock hästar. Jag hade väl lärt mig nåt om hästar och var den förste att våga kliva in i hagen. Jag minns också att jag blev sparkad i huvudet när jag var sex år ute på Drottningholm. Så lite modig var jag väl och snart kom mina rumskamrater också ut på ängen. Men något ännu spännande väntade på oss, för på andra sidan ängen låg ett nedlagt sågverk vid älven. Sågverket blev vår hemlighet hela sommaren. Och hästhagen blev vår Berlinmur (som inte fanns då), eftersom ingen vågade följa med oss genom hagen med hästflocken.

Och vad kul vi hade på sågverket där vi sprang bland ramsågarna och transportörerna och rullade de tunga vagnshjulen på de järnvägsspår som fanns där med fungerande växlar. Nå, så småningom var det en modig tjej ur personalen som vågade sig förbi hästarna och hittad oss på sågen – och så var det roliga slut. NÄÄ – vi smet naturligtvis dit igen hela sommaren. Och hästarna blev våra vänner.

Det var den sommaren jag lyckade sätta ett stämjärn i handleden också när jag skulle snickra till nåt åt morsan. Mycket blod blev det på hyvelbänken. Men hade nån av oss ramlat i ramsågen hade det blivit värre.

Jo det händer en del med kroppen. Hängde 40 sekunder i trapetsen innan armarna gav upp. Men det är 40 sekunder mer än för några veckor sedan. Och visst klarar jag mer av de fysiska övningarna nu än tidigare. Bara att fortsätta träna.

Prövade trampolinen i dag. Blev nog inte så höga hopp men dock så att jag kunde landa på rumpan, knäna och magen utan att få nacken ur led. Nödstoppen är det första du övar. Kolla också hur det står till med nackmusklerna. Ligg på rygg. Håll huvudet över marken och nicka framåt trettio gånger (utan att vila huvudet i backen) sen trettio gånger nicka (vrida) som ett nejtecken fram och tillbaka sedan trettio gånger först vänster öra mot axeln och sedan höger öra mot axeln. Nog känns det att det finns muskler då – men inte så starka som de borde vara. Och viktigt är att förberedelsen för "landning" sker i upphoppet. Annars blir det väldigt oklart när trampolinen möter olika delar av kroppen.

Vår balansridning barbacka, har fortskridit så att Kristina kan numera kanstå på Balder cirkushästen, medan jag kan komma upp i knästående på Rapé – den vita hästen. Tycker Rapé sköter sig fint och rusar inte iväg. Men han har en rask gång som gör att jag faller ner när jag prövar varianten ”damsadel”. Att sitta baklänges och hålla Rapé i svansen går också bra. Men hjälperna vid vändning blir så pass konstiga att Rapé inte förstår (och inte jag heller). Men när han vänder runt, går det fort och jag faller av.

I går red vi dock med bett och tyglar med Rapé och Sino bredvid varandra i en rätt hygglig form. Fortfarande barbacka. Börjar bli lite kaxig nu. Bara det inte slutar med ett brutet nyckelben.

Det råkade jag ut för när jag för några år sedan tillsammans med en vän skulle provrida ett fint halvblod. Jag var lite stressad eftersom jag skulle resa till Italien nästa morgon. Min vän kommenterade mina brister i tygelfattningen (lätt gjort) så jag ilsknade till, stannade och sa, ”rid själv då”. Samtidigt släppte jag stigbyglarna och lät tyglarna falla ner mot hästens hals.  Då drog han, och for iväg som en apelsinkärna som man kan nypa iväg mellan fingrarna. Jag föll rätt över svansen ner i backen, tog av mig hjälmen och kastade på hästen så att han for till skogs. Det var när jag kastade hjälmen som jag förstod att armen inte funkade som den borde. Ungarna fick leta rätt på hästen (som vi sedan köpte) medan jag var på sjukhuset och begrep hur ont det gör med brutet nyckelben. Det gick i alla fall inte att resa till Italien dagen därpå. Kommentaren bland vännerna i Italien blev, ”That can only happen to the Queen of England and Janne”, när jag inte kunde infinna mig till Påvens audience.

Ledsen att det dröjt med rapporter, men min webb access var helt borta i flera dar.

OK det tog en vecka längre än jag hoppades men i fredags klarade jag repklättringen och slog handen i taket. Träningen under Alex har varit tuff och jag måste erkänna att det är svårt att hänga med. Blir också lack på att alla klarar att hoppa upp på hästarna direkt, både i skritt och i trav, utom jag. Att ramla av går lättare. Akrobatiken går långsamt framåt även om jag fortfarande inte orkar up i trapetsen utan hjälp. I Power träningen får stuntarna svettas. Vi prövade också improvisationsteater och hade riktig roligt. I självförsvar (Kravmaga) har vi tränat och slitit i olika slagsmålscener. Och att parera sparkar gör ont. Varje övning börjar självklart med uppvärmning och avslutas med ordentlig stretch. Sista på fredagar är det en hel timme tuff stretch. När jag cyklar hem är benen lite spagettilika.

Men det är klart att det var kul att komma upp på repet och då var det som musik i öronen och jag lyssnar gärna på operamusik.

Jag berättade ju tidigare att jag som pojke var med i min mammas hemstad Wien vid flera tillfällen, under sommarmånaderna. Min äldre morbror som var med i alla krig tog mig under dagarna ofta på promenader i Wien och berättade om stadens historia. Då och då berättade han även om sin egen historia från olika platser han varit på under krigen och sina äventyr. Och mamma var upprörd för att han låt mig dricka vin.

Men jag hade också en yngre morbror. Hans dotter var min jämnåriga kusin och vi hade en hel del kul ihop under somrarna. Morbror Otto arbetade som inspelningsingenjör för Wiener Symphoniker och med mitt intresse för klassisk musik var ju detta rena drömmen. Att följa med honom till arbetet och lyssna till ständiga inspelningar med denna berömda orkester var spännande. Jag kunde sitta flera timmar och lyssna på musik direkt i inspelningslokalen. Ofta var jag enda åhörare. Men jag fick vara tyst för allt var ju akustiskt och en nysning gjorde producenten vansinnig. Ibland var det hopplösa omtagningar i det oändliga av några takter eller fraser innan beställaren av stycket var nöjd. När det hela var klart skulle allt bandmaterial lyssnas igenom och klippas samman till den slutliga versionen. Ibland var det bara enstaka toner som byttes ut eller lades tillbaka på mastern. Det spelades symfonier och opera och varje dag i studion var lika spännande. Vad skulle jag få höra i dag? Sen provtrycktes det ett antal LP (Longplaying- plattor). Dessa låg i travar i min morbrors rum och jag kunde plocka på mig så många jag kunde bära till min mors förtvivlan när de skulle med på tåget hem till Sverige.

Eftersom min far var från tyskland och min mor från Österrike svarade jag alltid på frågan var jag kom ifrån, att ”min mamma kommer från Wien”. Det var på något vis ofarligt, så nära inpå krigsslutet, när jag började skolan.

Min mamma tog mig med tidigt på Operan i Stockholm. Den första föreställningen var Trollflöjten, vacker att lyssna på men obegriplig story för en tolvåring. Senare studerade jag gobelängen med Trollflöjten i Wienoperans galleri. Jag han också uppleva Jussi Björling som greven i Rigoletto och fru Wennergren som öste rosor över Jussi. När jag sen kom till Wien berättade morsan om sin ungdom och när hon läste läxor i biljettkön till Operan (se bild ovan). Ståplatsbiljetter gick oftast att få. Då fick du stå längst bak på parketten eller högst upp i galleriet. På dessa platser står ofta de mest kunniga och läser partituret och de ropar ”dacapo” när något är riktigt bra, för att sångaren skall sjunga sin aria än en gång. Är det en riktigt bra föreställning regnar partitur och nothäften från fjärde galleriet ner över parketten som snö. Hennes lyriska beskrivning visade sig helt riktig när jag såg en föreställning med Maria Callas dirigerad av Herbert von Karajan. Operan minns jag inte men däremot stormen efteråt. Operahuset var helt hysteriskt. Vid scenutgången samlades åhörare i hundratal och fyllde hennes bil med blommor. Ytterligare en bil fick beställas för att ta Callas till sitt hotell.

Jag såg många föreställningar under åren och en av mina favoriter var Giuseppe di Stefano. När han sjöng blomsterarian i Carmen minns jag att morsan bad mig hålla tyst – jag var väl för pratig. Jag hade länge för mig att Callas spelade Carmen men en operafantast berättade för mig att jag hade helt fel. Callas ansåg att hon hade för fula ben för att sjunga den rollen. Kanske var det med di Stefano i la Traviata jag hörde henne. Mycket långa operor av Wagner blev det också och Verdi förstås. När de spelade Aida fanns flera hundra personer på scenen.

Endast en operett spelas på Operan i Wien och det är Läderlappen. Den är oerhört rolig och lätt att lyssna på. Kan man lite Wiener dialekt så kanske man till och med kan förstå fångvaktar Frosch dagsfärska vitsar. Normalt spelas den på Volksoper. På operan kommer prins Orlovsky in till sin stora fest i en vagn dragen av Lipizanerhästar. Det är teater det. Och hästarna sket på scenen till och med.

Eftersom jag var verksam i Lettland i början av 90-talet kollade jag lite på operan i Riga. Inessa Galante är deras stora stjärna. Jag hade tur att få höra henne på Göteborgsoperan i Puccinis Madam Butterfly för några år sedan.

Och när Rodolfo och Mimi letar efter nyckeln i mörkret på golvet och deras händer möts hörs ljuv musik i operan la Bohème. Lyssna på två klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=Z2R_KS9J9mU

http://www.youtube.com/watch?v=Bm29-POmIg8&feature=related

Men morbror Otto kände en massa musiker i Wien och ute på Heurigen kunde han berätta om nästan alla som spelade i de olika restaurangerna på vingårdarna. En gång presenterade han mig för Anton Karas – han som gjorde ledmotivet (Harry Lime theme) till filmen ”Tredje Mannen” med Orson Wells i huvudrollen. Ledmotivet spelas på cittra. http://www.youtube.com/watch?v=xUqzl-4tLXs&feature=related och http://www.youtube.com/watch?v=Jc10ib2yIZw&feature=related

Var hundvakt i helgen. Hade tänkt springa med honom och träna i backarna vid Hammar. Men fick ryggskott. Stackars hund som fick höra mina stönanden hela natten. Han kom till och med och la sig hos mig för att trösta.

Zin-Lit arbetar med utbildningar för stunt, cirkus och hästuppträdanden. Som jag berättat har vi väldigt bra lärare. Nu har även Alex och Jan kommit. I dag var det svettigt. Golvet såg ut som det regnat in. Och jag måste tillstå att jag inte riktigt orkade med. Vi har gått in på femte veckans träning. Dagen var fylld med en del TV inspelning och intervjuer med tysk radio. Alex visade hur lätt det är att hoppa upp på hästen och rida stående. Själv var jag försiktigare med barbacka på Rapé och Sino. Men det gick bra. Kanske vågar jag mig på galopp nästa gång.

Artikeln i Ystad Allehanda dröjer. Men det känns viktigt med PR för Zin-Lit och dess verksamhet.

Experimenterade med båda hästarna i rundcorallen.  Blir mycket ”trial and error”. Normalt skall jag driva en häst bakifrån och ha trycket på bogen för att hålla den på spåret och i den fart jag önskar. Min possition i centrum är väldigt viktig. Står jag för lång fram så stannar hästen och för långt bak så springer den ifrån mig. Men när det är två hästar som inte riktigt vill följas åt blir det problem. En kommer för lång fram och en för lång bak. Men stundvis kändes det rätt bra. Här krävs mycket träning och vi får nog vara två personer som arbetar tillsammans. Jag har också lätt för att glömma berömmet och ge hästarna glada tillrop när det blir rätt. Får träna på det. Jag fick till en ”dubbel join up”. Det kanske inte heter så, men jag lyckades kalla in båda hästar samtidigt när övningen avslutades, kanske tur kanske gjorde jag rätt. Men det kändes härligt.

Mina kommandon blir också lite tokiga eftersom jag skojat med hästarna tidigare. Galopp heter ”pannkaka” och trav heter ”plättar” på mitt språk. Mina barn-barn tycker det är jätteroligt. Ja, jag kan ju skoja till det eftersom det mesta ändå handlar om kroppsspråket. Men nu skall jag prata med alla hästar på samma språk och då för jag skärpa mig. Över huvud taget får jag bli tydligare och rida mer korrekt och inte bara rida latjo-lajban.

Vi har också hittat några härliga sandsträckor där hästarna kan jobba sig riktigt svettiga i samlad form eller ge järnet. Hoppade lite stockar och småhinder med båda hästarna. Ny erfarenhet för oss. Sino bara hoppar medan Rapé är lite mer skeptisk till det som ligger framför fötterna.

Tittade på mer cirkusfilm. Kolla http://www.zingaro.fr . Dom håller till i trakten av Paris.

Hon reste till Afrika igen. Nyligen hörde jag att hon i all hast gav sig iväg till Lusaka. Det måste ha haft något med brevet att göra.

Innan jag fortsätter vill jag bara tala om att jag i dag lyckade stå i trapetsen (men med hjälp att komma upp) och klara en del övningar där. Stunt killarna gav mig en vänlig applåd. Senare lyckades jag nästan ta mig upp till taket i repklättring. Blev lite harig mot slutet då det blev allt längre att ramla ner. Innan veckan är slut har jag slagit handen i taket.

Jag drog mig länge för att frosta av frysen. Men nu blev det ett måste. Inte för att den drog en massa energi och gav mig höga elräkningar från snikna Fortum. Orsaken var en helt annan. Det var förhållandet mellan mig och henne som ändrats.  Jag använde inte frysen så mycket. Mest var det väl för att lägga in matrester som kunde användas något senare. Jag menar, jag har ju ingen i familjen som jagar eller fiskar och som kräver utrymme för sina villebråd eller fångst. Egentligen är frysen rätt oansenlig. Nästan osynlig innanför köksdörren där den står under kylskåpet. Det är klart den syns men man tänker inte på den. Vem skulle leta där bland andra matrester efter bevis C 2534?

Jag fann platsen för mordet. För det var ett mord och ingen olyckshändelse på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. En bidragande orsak till att hon klarade av det var det speciella virus som finns i regionen och som orsakar leverskador och ökad blödningsrisk. Min kusin i England som jag träffade i fängelset berättade om detta. Han arbetade rätt ofta som tolk vid större konferenser och det var känt att diplomaten hade en virussjukdom orsakad av den lokala fästingen. En sjukdom som inte går att bota. Troligen hade han också en begynnande hjärnhinneinflammation som gjorde honom så svag att det var lätt för henne att övermanna honom och knuffa honom utför branten. Min kusin som levt länge i Västafrika är flytande i franska och engelska och är godkänd tolk vid internationella sammankomster. Annars arbetade han egentligen med olika företag i Afrika och England. Hans momsfiffel hade gett honom sex års fängelse (se tidigare inlägg). Han blev avrådd från att överklaga då hans kompanjoner fick 10 år. Det var han som berättade om mordet och gav mig bilderna som rätt nära visar hur det kunde ha genomförts. På bilderna (jag scannade bara in två av dom) går det också att bedöma var brottet skedde. När diplomaten inte återvände till konferensen blev det förstås en polisutredning. Hur min kusin kommit över bilderna berättade han aldrig.

Jag förstod ungefär var brottet begåtts och när jag fann brottsplatsen fann jag även rester av hennes sidenskarf. Siden av känt märke (Hermes) försvinner inte så lätt. Jag gick på botten av ravinen. Letade efter en bra plats att klättra upp mot den plats han kunde ha knuffats ner. Utrustningen hade jag köpt på nätet från Addnature. Det hade också varit möjligt att köpa den på Birger Jarlsgatan på Playground. Var noga med att fästa säkringarna på varannan meter. Många som klättrar i något porösa bergarter överskattar antingen sig själva eller ger avkall på säkerheten. Två meter mellan säkringarna är rätt. Inte fem meter. Det kan ge ett fall på tio meter och det är osäkert om fästena håller. Så i början satte jag satte kilarna var annan meter och fäste slingorna. Lite högre upp, när jag inte längre kunde nå marken i ett fall blev avståndet längre. Använde några Friends också på vägen för att vara säker. Selen och repet hade jag burit med utanpå ryggsäcken. Som sagt resterna av skarfen fanns på klippväggen. I fallet hade han gripit efter en buske och där hade scarfen fastnat.

Ja lite kan jag klättra sedan jag i min ungdom tränade i Mürren. Anledningen varför jag var där en sommar var att min mor hade en väninna från USA som envisades med att resa dit varje år och ville att vi besökte henne. Hon var psykoanalytiker och hette Itta. Träffade henne många år senare i NY där hon bodde med utsikt över Hudsonfloden. Sa jag att hon var väninna till min mor från tiden i Prag. Det var tiden före Hitlers invasion (1938). Dom kom båda till Sverige på olika vägar. Itta gav mig min första leksak. En galonklädd liten gubbe som hängde i spjälsängen. Senare fick jag tre klossar av henne en röd, en gul och en blå.

Det var fint i Mürren. Vi bodde mitt emot bergen Eiger, Mönch och Jungfrau. I stället för att sitta med tanterna, tränade jag hårt och prövade på några mer spektakulära klättringar i Schweiz, men lät bli Eiger Nordwand. För att klara den väggen och hitta rätta insteget krävs betydande kunskaper som alpinist, och det har jag inte. Tillräcklig många har fryst ihjäl på den väggen.  Men jag tog tåget upp genom berget till Jungfraujoch och jag vill minnas att slutstationen låg på ca 3500möh. Det roligaste var då att det gick att gå in i glaciären i en stor sal med bar. Där kunde jag låna skridskor och åka runt vilket var en lite märklig upplevelse, inne i glaciären. Undrar om det finns kvar.

Som sagt, resterna av skarfen satt fast i branten. Hade fastnad i några buskrötter. Ett finger satt också där. Inte ruttet men torkat av vind och sol, mumifierat. Det var krampaktigt krökt och satt i scarfen. Men det såg jag först när jag kom upp till den egentliga brottsplatsen.  Den exakta platsen för mordet och mina fynd vill jag inte röja. 

Förhållandet mellan diplomaten och kvinnan var känsligt men rätt känt. Min kusin hade ju sett dem vid flera överläggningar där han tolkat.  Diplomaten inom FN var gift med en sagolik kvinna från Korsika som under inga omständigheter ville skiljas. Men vem dödade honom?  Fina skarfar finns det ju gott om. Men rykten sprids och misstankar växer.  Kontaktnätet inom den internationella diplomatiska världen är tätare än ni tror. Cocktailpartyn är inte enbart till för att byta hemligheter utan även till för att lära känna varandra och umgås socialt. Så det var min kusin som misstänkte henne först. Polisen som utredde olyckan fann ingen anledning att förhöra den olyckliga (?) älskarinnan särskilt noga. Men som jag skrev tidigare har jag blivit indragen i kriminalhistorier tidigare i Afrika. Och jag kände ju både henne och hennes familj och ville titta närmare på händelsen, det vill säga på hennes version av olyckan.

Jag tror att hon planerat det hela mycket hastigt under konferensen i Harare på Meikles Hotel. Han ville avsluta förhållandet med henne. Hans förordnande inom FN var snart över och han ville återvända till sin familj och njuta sitt otium med sin korsikanska hustru. Hon ville att de skulle fortsätta. När hon förstod att det inte var möjligt, planerade hon hans död i svartsjukans tecken. Han ville bjuda henne på en sista gemensam upplevelse, bara dom två i naturreservatet. De hade varit där flera gånger tidigare och hon kände väl till geografin i regionen. Det är en erkänd vacker del av landet.

Det är verkligen brant.  På vägen dit syns flodens klara vatten och flodhästarna simmar med otrolig snabbhet i flock som tjocka ubåtar under vattenytan.  En och annan krokodil syns också till och det är därför man kan få med sig en beväpnad parkvakt om man så önskar, mot en beskedlig dricks. Annars sitter de mest i en barack och halvsover.

Hon visste precis när och var det skulle ske och hur det skulle göras. Det finns inte så många lämpliga platser. Hon var övertygad om att inga rester skulle kunna återfinnas av honom. Det var en liten risk att han skulle falla i vattnet och driva med strömmen, men hon räknade kallt med att en krokodil då skulle ta honom. Dom gillar ju kadaver liksom hyenor och gamar som skulle få honom att försvinna om han landade på den steniga stranden.

Det gick som hon planerat. Nja, inte riktigt. En mindre strid uppstod när hennes vältränade armar lagt skarfen om hans hals. Det tog några sekunder innan han fattade att det inte var för att ge honom en kärleksfull kyss utan för att döda honom, med den skarf som han gett henne vid ett tidigare möte. Han hade tagit tag i skarfen, fått in några fingrar för att dra den ut från halsen och kunna andas, men hennes kniv hade huggit av ett finger för att få honom att släppa taget, för att inte dra med henne också i fallet. Fingret satt fast i skarfen som i en knut och fanns kvar när jag hittade den.  Han måste ha slagit i bergväggen där och en del av skarfen slets av när den fastnade och hans finger satt kvar. När polisen fann kroppen var den så sargad av vilda djur och gamar att den inte gick att identifiera. Knappast något återstod. De antog att det var den försvunna diplomaten. Men som man ser på bilden kan ju vem som helst ramla ner. Det behövs inte mycket till knuff.

Men jag hade ett finger vars avtryck kunde jämföras med hans id-handlingar i FN. Jag vet att det var han. Jag vet att hon högg av det med sin lilla kniv. Den brukade hon visa som ett exempel på lokalt bruksföremål som samtidigt genom sin bearbetning var ett utsökt konstföremål. En mycket vass kniv som samerna använder för att skära in sitt bomärke i renkalvens öron. Hon bär den med sig i handväskan att ha till försvar om så skulle behövas, inte för att mörda.

Delar av skarfen lämnade jag till den lokala polisen och den fick beteckningen, bevis C 2534. Det var ju känt att hon varit med honom när olyckan inträffade. Fingret och en mindre bit av scarfen behöll jag. Även om jag inte såg henne som en nära vän menar jag att det var onödigt att röja henne. Hon gjorde mer nytta i Delegationen för Mänskliga Rättigheter, än i ett fängelse i Afrika. Jag lät henne förstå att beviset C 2534 fanns i min ägo, men talade inte om var.  Kanske gjorde det henne mer ödmjuk i sin diplomatiska verksamhet.

Vi återsåg varandra flera år senare och våra känslor blev orsaken till att jag en dag tömde innehållet i min frys. Sandras katter åt upp det som fanns kvar. Det var en rådjursbog, rester av ett paket ICAs köttfärs och ett svårsmält diplomatfinger.

Och nu hade hon rest till Afrika igen.