Vi sitter på stranden igen. Turistkryssaren som låg på redden i går har seglat under natten. Den är borta. Men alla segelbåtar som låg där i går finns kvar.  För några mindre båtar i samma klass pågår något som förefaller vara en regatta. Det doftar verkligen tång och salt från havet. Vid en liten roddklubb förbereder sig några att ge sig ut i dubbelskullers.  Det måste bli kallt att ro med stjärten så nära vattnet.

Hon badar. Men på fotot taget med telefonen blir det nästan ingenting. Solen glittrar intensivt i havet. Albert Engströms figur Söderman skulle ha klassificerat föremålet i vattnet som en säl.

På förmiddagen har vi handlat mat. Det blev en koncentration av havets goda inklusive sjöborrar.  De säkra korten är langust, havskräftor, större räkor (troligen odlade och miljöförstörande) och lite norsk lax (inte heller miljöomtänksamt).  Ryggsäcken är full med dricka när vi tar bussen tillbaka.

Naturligtvis blir middagen storslagen. Eller snarare den hade blivit det om vi istället för sjöborrarna valt ostron, som alla andra gjorde här i samhället. Sjöborrar äts levande liksom ostron men är besynnerliga i sina skal och det är helt oklart vad som skall ätas och vad det skall smaka.

Kanske väljer vi sjögurka nästa gång.

Jag ser henne gående mot mig på stranden. Ännu är hon rätt långt borta, men jag känner igen henne. Jackan hänger över axeln och skorna håller hon i handen. Vågorna når precis hennes fötter.

Det sluttar något mot vattnet. Betydligt mer än vid Kananbadet bortom Vällingby. Här är det klappersten och det krävs att du gräver en liten grop invid borgmuren som du sätter rumpan i för att inte hasa ner.  Då blir det en rätt behaglig ställning och du kan luta ryggen mot muren, läsa boken och samtidigt få en bra vinkel mot solen. Kanske ger det lite solbränna även på julafton.

Några badar faktiskt, men jag är en badkruka. Att sitta här och läsa lite och titta bort mot fyren är lycka. Så fort solen försvinner bakom berget blir det kyligt. Vi samlar ihop våra saker och går till kaféet.

Som lata turister handlar vi en färdig grillad kyckling, med krispigt skinn, några grönsaker och några ostar.  På endivblad blir osten med lite valnötter en god aptitretare.

Vin till maten! Jag som har undvikigt vin och öl sedan augusti, under hela träningstiden. Det känns syndigt!

Varje dag går vi till stranden och läser våra böcker.

Den stora koppen med te värmer hans händer. Det är kyligt på morgonen trots att solen redan ligger på. Värmen kommer sakta till terrassen där han står. Havet bländar. Vilken lycka att träffas här dagen före julafton. Huset lite snett mitt emot borde inte finnas. Det skymmer solen så här års mellan tolv och tre på eftermiddagen. Där bor en liten flicka som nu hänger på ett balkongräck utanför sitt rum och tittar på honom med tekoppen. Det är bra tre eller fyra meter mellan dom. Gränden är inte bredare.  Hon springer in i sitt rum utan att stänga efter sig.

Från kyrkan hörs klockslagen med sina obegripliga intervall. Han kan inte förstå vilken tid de anger trots försöken att tolka kvartslag, halvtimmeslag och heltimmeslag. Som att direkt förstå vilken tid som avses när du första gången hör ett antalet glas från en skeppsklocka.

Bröd, ost och skinka har han handlat nu på morgonen och de kan äta sin frukost tillsammans för fösta gången på länge.  Solen värmer nu på terrassen även om fötterna  förblir kalla mot stenplattorna.

Hon från Afrika är här.

Bor ju nästan i epicentrum av jordskalvet häromdagen. Det bara small till och skakade. Vad hände? Trodde Mats kört bilen genom carporten när han tidigt skulle iväg till jobbet. Men på ICA visste de bättre när jag handlade min jogurt klockan åtta på morgonen. Jordskalv i Köpingebro!

Har varit med om det tidigare i Japan och Filippinerna.  Satt i trädgården utanför hotellet i General Santos och tittade på ett program i TVn som var upphängd i ett träd vid baren. Väldigt vad illusoriskt det blev jag kände ju hur marken gungade när de spelade en monsterfilm. Först när TVn ramlade ner i backen förstod jag att det var en riktig jordbävning. Telefonstolparna gick av och jag väntade mig att marken skulle öppnas och att jag skulle falla ner i ett eldhav. Men det blev tack och lov inte värre än så. Hotellets gäster och mina kompisar samlades i baren. En ny TV fixades och så gick livet vidare.

Vi hade prov i akrobatik i dag. Lyckades med kullerbytta (upp i stående), hjula, stå på huvudet och sen lite annat jox. Det blev fem eller sex moment. Det var som tusan att det funkade. Träningen gav resultat.

Hästkommunikation har vi också genomfört. Inte helt lätt att få hästrackarn dit man vill när du springer bredvid. Och ridningen gjorde vi på vår lilla föreställning förra veckan.

Men det svåra är kvar – upp i repet. Avis på stuntarna som orkar allt.

Många tunnor skit blir det innan man kan tala till folket. Jo, Mao hade någon sån tanke återgiven i Maos Lilla Röda.

Och så hände det härom dagen att jag städade upp i hästarnas hage och rullade ut skottkärran full med skit. Halkade på plankan upp till gödselstacken och fick hela lasset över mig. Bara att krypa fram och slänga kläderna i tvättmaskinen. Av någon anledning skrattade jag väldigt mycket åt mig själv. Men det var värre på den stora gården – då var det mest tung koskit och det luktar lite värre.

Men den stora händelsen i veckan var vår föreställning – en liten avslutning på terminen för inbjudna åskådare.

Fallande stuntar och brinnande stuntar och stage fights funkade fint (och dom slogs om en tomteluva). Akrobatik i luften av proffsigt slag var jättevackert. Själv red jag klädd helt i svart den svarta Sino medan Kristina, klädd helt i vitt, red den vita Rapé. För att få honom vit använde vi potatismjöl och täckte de värsta fläckarna som inte gick att tvätta bort. Samma metod använder de på Spanska Ridskolan i Wien.

Vår lilla Pas de Deaux slutade framför publiken då de brinnande stuntara kommer in.

Sen var det mingel och god mat.

Nästa gång blir det väl ett lite mer omfattande program, till försommaren. Vi försöker tänka ut hur det ska kunna se ut. Inte helt lätt när ambitionerna ofta blir större än vad vi troligen kan klara av. Men vi satsar vad vi kan.

I dag hade stuntarna prov på voltige. På hästryggen skall de i en följd sitta på knä uppsträckta – göra ”flaggan” – och slutligen stå upp på hästen, allt i trav. Dom var verkligen duktiga. På stillastående häst skall de sedan stå på händer vilande med axeln på hästens nedre del av halsen. Att hoppa över hästen på olika sätt klara de med glans. Kanske kan elegansen vara bättre. Den kommer.

Nu planerar vi en mindre föreställning på Zin – Lit. Tränade Sino att stå still när stuntarna föll ner framför honom från taket. Han rörde knappt på öronen. Vi som rider skall göra en kort Pas de Deux med Sino och Rapé, innan stuntarna återkommer med lite mer spektakulära övningar.

Men nu vill jag berätta fortsättingen på hur jag mött hästar genom åren.

På den stora gården fanns det hästar. Men dom var inte så många. På 50-talet ersattes hästarna med traktorer. Det var en Volvo T31 och en gammal Munktell på järnhjul med kultändmotor som fick värmas med blåslampa innan den kunde startas på morgonen. Stallet hade säkert rymt ett tjugotal hästar, kanske fler. Vi rev stallen med släggor och gjorde om allt till ett stort svinhus. Men det var svårt att få lönsamhet på fläskköttet. De båda arbetshästarna som nu fanns kvar hette Maja och Majvall och användes föra att dra upp hölassen på logen. Det var för brandfarligt att köra upp lasset med en traktor. Hästarna spändes för nedanför körbron, tog sats och sen fick de inte stanna förrän de var helt uppe där körbron svängde till vänster och lasset skulle hivas av. Sen var det bara för alla ungar på gården att hoppa i höet för att pressa det samman.

På den tiden hässjades höet. När det var slaget och torrt körde men med hästvända och samlade in höet som vändes av i lämpliga högar vid hässjorna. Det gällde att kunna bedöma hur mycket man skulle ta i varje vända så att det skulle nå fram till nästa hässja. Tog man för länga svep med hästen blev det för mycket och fick läggas av på fel ställe med åtföljande spydiga kommentarer från de som hängde höet. Blev det för lite klagade de som hässjade att det inte fick jobb.  Det sista spillet fick tas med hästträfsan. Dessa jobb fick Maja och Majvall ta hand om.

Hästarna placerades i lagården till höger innanför dörren.  Några av kronans ackordshästar fick också plats, lite längre bort på samma gång. De delade plats med sextio mjölkkor och ett antal gödkalvar och tjuren Hero, inköpt på auktion.

Jag var väl tolv eller tretton år gammal. Mina äventyr på kollo var över, jag fick vara så mycket jag ville på gården hos mammas vänner. Det var underbart att få vara med djuren, springa i skogen och så hästarna. Draghästarna var ju snälla att köra och ackorshästarna spännande att sitta på och försöka rida. Ingen hade ju tid att visa hur det gick till. Ibland gick det framåt och ibland hamnade jag i diket. 648an hade en ide om att när det kom en bild på landsvägen så var hans plats i diket. På sommaren fungerade det ju men på vintern blev det tumult och sönderrivna byxor då hästen sjönk ner i snön. Lite kaxigt skulle jag väl hoppa någon gärdsgård med följd att kvällen gick åt till att laga staketet.

Eftersom det arbetades på lördagar blev det mest ridning på söndagar. Några smörgåsar i fickan, en skiftnyckel och några broddar i andra fickan på vintern, och sen iväg. Skogarna kände jag rätt väl till från alla jakter och strövtåg.

Det började snöa mitt på dagen och jag hade kommit rätt långt bort uppe i skogen på norra sidan sjön. Blötsnön var tung. När jag skulle hemåt hittade jag inte vägen och kände mig väldigt liten i skogen. Men hästen Samba lunkade på och han visste väl vart vi skulle – hem till stallet, även om han var trött. Det var redan mörkt när vi kom ner till sjön. På andra sidan låg gården. Jag förstod att dom undrade vart jag tagit vägen utan att för den skull vara oroliga. Men det skulle ta en avsevärd tid att rida runt sjön över bron. Hm, vi hade kört motorcykel på isen. Det var en Monark Silverpilen på kanske 75 kubik. Jag har fortfarande märken på mina knäns insidor efter alla vurpor där broms- eller växelhandtaget hamnade. Dubbar var det ju inte tal om.

Min matematik har aldrig varit bra och på något vis fick jag för mig att en häst på 500 kg var väl som en Monark Silverpilen. Jag kom fram till att isen skulle hålla om jag red ”försiktigt”. De första hundra meterna gick bra.

Nu är det så att när isen fryser på natten expanderar den och ger ifrån sig nästan knallar eller väldiga ”tjongar”.  Det hände när vi var mitt på sjön, en väldig knall genom isen fick Samba att dansa samba och då var det inte längre någon ”försiktig” ridning utan ett jättebrak rätt ner i vattnet. Allt var mörkt och det blev väldigt kallt i isvattnet. Skulle jag släppa hästen och försöka ta mig upp på isen själv eller hänga kvar i manen och flyta ovanpå hästen? Det var frågan. Jag tog ett jättetag i manen och hängde kvar. Samba sparkade med frambenen genom isen och tog sig allt närmare stranden. Jag hade ju gårdens ljus att sikta på. Jag litade helt på att hästen skulle klara sig fram till stranden. Kanske var det en sträcka på 150 – 200 meter innan hästen fick mark under fötterna. Vi har väl båda varandra att tacka för att vi inte drunknade.

Jag är glad att det inte var några grindar som skulle öppnas och stängas mellan oss och stallet. Kvällsmjölkningarn var över och lagårn nersläkt. Jag ställde in Samba i spiltan och hävde ner massor med halm från loften och torkad honom torr. Själv var jag genomblöt och svettig av arbetet med att få Samba torr. När han åt och drack släckte jag och gick hem till huset. Jag kom ju lite sent till middagen och husmor undrade varför det var så väldigt blött hallen efter mig. Jag det har ju snöat lite – svarade jag.

Det tog flera år innan jag berättade vad som faktiskt hade hänt den kvällen. Samba var pigg nästa dag och vi hade många äventyr framför oss. Det roligaste var nog alla race med slädar som inte alltid slutade så väl.

Tänk om man skulle köpa sig en hund. Vad skulle det då bli för sort? På gården hade vi en schäfer AMI en stövare PIA, en foxterrier OTTI och en tax SNAPPE. AMI var till för att vakta gården men hoppade upp i famnen på alla gäster. De övriga var jakthundar och hölls i hundgården. SNAPPE var bäst på rådjur. Blev lugna drev och de höll sig inom jaktområdet. PIA användes också i jakt men då gick det så fort att drevet kunde försvinna hur lång bort som helst, trots att vi hade ett avsevärt område att jaga på. Själv jagade jag aldrig, men hade ofta han om hundarna. Min gudfar jagade på ett förnuftigt vis – smygjakt. En nyårsafton gick vi ut på morgonen och spårade. Kom upp till ett rådjur som han fällde. Vi tog hem det hängde det i vedboden. Eftersom klocka fortfarande var tidigt på morgonen gick vi en svång till och hade turen att inom kort få sikte på ytterligare ett rådjur. Så nu hängde två djur i vedboden. Halva dan hade inte gått och inom två timmar till hängde fyra rådjur i boden. Då sa husmor stopp och belägg. Trots att det var sista jaktdagen på året för rådjur. Men det tar också tid att flå och ta ur djuren. Tiden var knapp men det gjordes före nyårsmiddagen och festen. Den typen av jakt har jag viss förståelse för. Det är liksom en mot en.

OTTI och SNAPPE (som vi fått från granngården) användes också som grythundar. Ofta blev de fast nere i grävlingsgryt. Men när farbror Andersson hämtade dynamiten kom hundarna upp illa kvickt. Jag förstod aldrig det där med grävlingsjakt. Gubbarna ville bara ha skinnet till sina jaktväskor.

På den tiden förgiftade vi kråkor genom att slänga ut harkadaver med gift i (i dag helt förbjudet). Vi byggde också kråkfällor som lockade kråkorna med all sorts kadaver som fanns på en stor gård. Det var som en stor bur vars tak var spjälor som tillät kråkorna att hoppa ner, men förhindrade dem att flyga ut. Skottpengarna var tio öre per par kråkfötter. Jag tror räven gav en femma drygt. På hösten lämnade vi in dem till länsman och fick ut en hygglig slant.

Men tillbaka till hundarna. Jag tyckte om alla fyra och som tretton-fjortonåring var det ju väldigt spännande att springa i skogen med någon av dom.  Har alltid gillat natur och att hitta udda områden i ”vildmarken”.

Även om jag gillar hundar så har jag aldrig ägt en hund själv. Så vad skall jag välja? Skulle gärna vilja ha en hund som kan springa med hästarna när jag rider, utan att ge sig i väg och jaga.

Får fundera på hunden!

Jag har ju tidigare berättat om ett kolla med hästar i Grythyttan. Måste dra det här också med det andra kollot. Det var någon stans i Dalarna vid Dalälven. Barackerna var från nått flyktingläger från kriget och det var väldigt sunkigt. Grythyttan var ju himmelriket.

Barackerna låg runt en ”kaserngård” där vi fick ställa upp i tid och otid och marschera till matsalen eller olika aktiviteter. Men även här hade vi naturligtvis en massa hyss. Inte minst byggde vi kojor och bekrigade varandra. De olika barackerna blev som fiender och försökte på alla vis bekämpa de andra. Kojkriget blev ibland rätt häftigt och en bruten arm då och då hörde till. Ibland gick det för fort ner till backen från kojan som kunde vara byggd rätt högt upp.

På nåt sätt kom vi på att vi skulle fånga huggormar, rensa dom och montera skelettet på en snygg bräda och sälja till skolorna på trakten. En affärsidé som kanske håller sig än i dag om inte ormarna var fridlysta. Vi snarade ormarna och band sedan fast dom i en myrstack som rensade ormen. Varefter vi monterade skelettet så snyggt vi kunde. Jag tror vi sålde två monterade ormar och pengarna gick till godis som vi åt upp i vår koja.

Förhållandena i barackerna var betydligt värre än i Kollovisan. Men det var kul att hoppa i Dalälven och tumla runt bland timmerstockarna och leka flottare genom att hoppa på stockarna. Vi från den stora ön i Stockholm var ju vana att jumpa på isen över till varvet där vi lekte och klarade väl en och annan stock innan vi halkade i vattnet.

Barackerna är väl rivna i dag. Men jag föreställer mig att det var ett sånt barackläger som onkel Rudi kom till när han 1940 gick över gränsen till Sverige från Norge.

När tyskarna invaderade Norge i april l940 blev min morbror hämtad av motståndsrörelsen i landet och fick en löjtnants grad. Han var ju redan officer i första världskriget i den Österrikiska – Ungerska flottan med placering i Trieste på en torpedbåt med beteckningen T 71.  Hur han kom över gränsen till Sverige efter striderna vid Grönndalen,  återkommer jag till.