Hej. Jag har varit borta ett tag. Kroppen behövde en veckas vila efter åtta veckors träning. Så jag fick ledigt några dagar. Träffade kvnnan från Afrika.

Hästarna har egentligen inte fått arbeta så hårt utan mår rätt bra i sina stora hagar där de går dygnet runt. Rapé fick en konstig hovspricka –horisontalt – men hovslagaren menade att det inte betydde något. Men hovproblem gör mig nervös.

Så i dag var jag tillbaka i träning och det kändes bara bra. Min akrobatik har väl inte utvecklats nämnvärt men det går framåt. Märker att jag orkar mer. Men det är fortfarande så att kroppen inte alltid vill förstå vad hjärnan försöker säga till den att göra. Inom Aikidon klarar jag att falla i begränsad utsträckning. Att falla rätt är helt avgörande inom Aikido som är en filosofiskt elegant sport. Några veckor med aikidoträning har gett mig en elementär föreställning om aikido som en del av budofamiljen. Inom akrobatiken är det kullerbyttorna som är grunden och på dom byggs volterna upp. Kom ni ihåg att det var stört omöjligt för mig att göra en elementär kullerbytta i början av min träning. Nu är det bakåtkullerbyttorna som inte funkar ännu. Men, men.

Under veckan jag var borta hade stuntarna delprov på löpning. Dels fick de springa fem kilometer och dels de slitsamma 600 meterna. I dag hade vi alla delprov på markarbete med hästarna. Vi använde oss både av Sino, Rapé och Balder. Provet är ett enklare dressyrprov där du arbetar bredvid hästen i skritt och trav i ett givet program. Svårigheten ligger främst i att ha en häst som går fram och lyssnar till dina kommandon – framåt – halt- trav – skritt. Din placering vid bogen och tydliga kommunikation med hästen är avgörande. Jag får ständigt kritik för att jag berömmer hästarna för lite. Måste lära mig det.  Dessvärre trampade Sino en av stuntarna lite illa på stortån. Tur att hästen inte hade järnskorna på.

Rent teoretiskt förklarade vi också hur man kan dominera hästen genom att flytta hästens fötter.

Vi båda som går hästlinjen red sedan programmet barbacka med grimma och det gick väl sisådär. Vid det laget var Sino i alla fall i gång. Kan ni tänka er att den hästen inte gick att skritta på diagonalen för ett år sedan – han kunde enbart springa.

Har ju skrivit tidigare om de olika hästar som jag mött i min barndom på olika håll. Jag lovar att det kommer fler hästar och börjar med ackordshästarna när jag ännu ville bli jordbrukare. Berättar gärna om Samba och 648 och alla andra jag ramlat av men först några hästar på kollo.

Vid ett tillfälle sände morsan mig på kollo till Grythyttan – Älvestorp. Jag det var ju kommunen som skickade oss stadsungar på kollo och där var vi rätt många veckor. Stannade man i stan på den stora ön så gick det badbussar några gånger i veckan. Bussarna gick från vår folkskola på torget till Flatenbadet.  Och det var ju inte bara vi från den stora ön som kom dit. En mängd bussar från stans olika delar lämpade av barn vid Flaten (söder om Stockholm). Det var ju en rätt lång busstur och jag var alltid orolig för att inte hitta ”min” buss när det var dags att resa hem. Men vi fick ju mjölk och bulle att överleva på under dagen. Kön var lång. Vi hade ju också ett eget bad på den stora ön, som låg på andra sidan lekskogen. Och där hölls vi nog rätt ofta också.

Men åter till Grythyttan. När vi klev av tåget (tredje klass förstås) skulle en buss föra oss till kollot och den stora händelsen som vi alla minns var att bussen krockade med brandbilen i en björkallé. Uppe på Älvesnäs som låg vackert vid en älv med kraftverk nedanför hamnade jag i ett rum men tre andra grabbar. Vi var väl runt nio år. Efter några dagars utforskande av omgivningen hittade vi en äng med en flock hästar. Jag hade väl lärt mig nåt om hästar och var den förste att våga kliva in i hagen. Jag minns också att jag blev sparkad i huvudet när jag var sex år ute på Drottningholm. Så lite modig var jag väl och snart kom mina rumskamrater också ut på ängen. Men något ännu spännande väntade på oss, för på andra sidan ängen låg ett nedlagt sågverk vid älven. Sågverket blev vår hemlighet hela sommaren. Och hästhagen blev vår Berlinmur (som inte fanns då), eftersom ingen vågade följa med oss genom hagen med hästflocken.

Och vad kul vi hade på sågverket där vi sprang bland ramsågarna och transportörerna och rullade de tunga vagnshjulen på de järnvägsspår som fanns där med fungerande växlar. Nå, så småningom var det en modig tjej ur personalen som vågade sig förbi hästarna och hittad oss på sågen – och så var det roliga slut. NÄÄ – vi smet naturligtvis dit igen hela sommaren. Och hästarna blev våra vänner.

Det var den sommaren jag lyckade sätta ett stämjärn i handleden också när jag skulle snickra till nåt åt morsan. Mycket blod blev det på hyvelbänken. Men hade nån av oss ramlat i ramsågen hade det blivit värre.

Jo det händer en del med kroppen. Hängde 40 sekunder i trapetsen innan armarna gav upp. Men det är 40 sekunder mer än för några veckor sedan. Och visst klarar jag mer av de fysiska övningarna nu än tidigare. Bara att fortsätta träna.

Prövade trampolinen i dag. Blev nog inte så höga hopp men dock så att jag kunde landa på rumpan, knäna och magen utan att få nacken ur led. Nödstoppen är det första du övar. Kolla också hur det står till med nackmusklerna. Ligg på rygg. Håll huvudet över marken och nicka framåt trettio gånger (utan att vila huvudet i backen) sen trettio gånger nicka (vrida) som ett nejtecken fram och tillbaka sedan trettio gånger först vänster öra mot axeln och sedan höger öra mot axeln. Nog känns det att det finns muskler då – men inte så starka som de borde vara. Och viktigt är att förberedelsen för "landning" sker i upphoppet. Annars blir det väldigt oklart när trampolinen möter olika delar av kroppen.

Vår balansridning barbacka, har fortskridit så att Kristina kan numera kanstå på Balder cirkushästen, medan jag kan komma upp i knästående på Rapé – den vita hästen. Tycker Rapé sköter sig fint och rusar inte iväg. Men han har en rask gång som gör att jag faller ner när jag prövar varianten ”damsadel”. Att sitta baklänges och hålla Rapé i svansen går också bra. Men hjälperna vid vändning blir så pass konstiga att Rapé inte förstår (och inte jag heller). Men när han vänder runt, går det fort och jag faller av.

I går red vi dock med bett och tyglar med Rapé och Sino bredvid varandra i en rätt hygglig form. Fortfarande barbacka. Börjar bli lite kaxig nu. Bara det inte slutar med ett brutet nyckelben.

Det råkade jag ut för när jag för några år sedan tillsammans med en vän skulle provrida ett fint halvblod. Jag var lite stressad eftersom jag skulle resa till Italien nästa morgon. Min vän kommenterade mina brister i tygelfattningen (lätt gjort) så jag ilsknade till, stannade och sa, ”rid själv då”. Samtidigt släppte jag stigbyglarna och lät tyglarna falla ner mot hästens hals.  Då drog han, och for iväg som en apelsinkärna som man kan nypa iväg mellan fingrarna. Jag föll rätt över svansen ner i backen, tog av mig hjälmen och kastade på hästen så att han for till skogs. Det var när jag kastade hjälmen som jag förstod att armen inte funkade som den borde. Ungarna fick leta rätt på hästen (som vi sedan köpte) medan jag var på sjukhuset och begrep hur ont det gör med brutet nyckelben. Det gick i alla fall inte att resa till Italien dagen därpå. Kommentaren bland vännerna i Italien blev, ”That can only happen to the Queen of England and Janne”, när jag inte kunde infinna mig till Påvens audience.

Ledsen att det dröjt med rapporter, men min webb access var helt borta i flera dar.

OK det tog en vecka längre än jag hoppades men i fredags klarade jag repklättringen och slog handen i taket. Träningen under Alex har varit tuff och jag måste erkänna att det är svårt att hänga med. Blir också lack på att alla klarar att hoppa upp på hästarna direkt, både i skritt och i trav, utom jag. Att ramla av går lättare. Akrobatiken går långsamt framåt även om jag fortfarande inte orkar up i trapetsen utan hjälp. I Power träningen får stuntarna svettas. Vi prövade också improvisationsteater och hade riktig roligt. I självförsvar (Kravmaga) har vi tränat och slitit i olika slagsmålscener. Och att parera sparkar gör ont. Varje övning börjar självklart med uppvärmning och avslutas med ordentlig stretch. Sista på fredagar är det en hel timme tuff stretch. När jag cyklar hem är benen lite spagettilika.

Men det är klart att det var kul att komma upp på repet och då var det som musik i öronen och jag lyssnar gärna på operamusik.

Jag berättade ju tidigare att jag som pojke var med i min mammas hemstad Wien vid flera tillfällen, under sommarmånaderna. Min äldre morbror som var med i alla krig tog mig under dagarna ofta på promenader i Wien och berättade om stadens historia. Då och då berättade han även om sin egen historia från olika platser han varit på under krigen och sina äventyr. Och mamma var upprörd för att han låt mig dricka vin.

Men jag hade också en yngre morbror. Hans dotter var min jämnåriga kusin och vi hade en hel del kul ihop under somrarna. Morbror Otto arbetade som inspelningsingenjör för Wiener Symphoniker och med mitt intresse för klassisk musik var ju detta rena drömmen. Att följa med honom till arbetet och lyssna till ständiga inspelningar med denna berömda orkester var spännande. Jag kunde sitta flera timmar och lyssna på musik direkt i inspelningslokalen. Ofta var jag enda åhörare. Men jag fick vara tyst för allt var ju akustiskt och en nysning gjorde producenten vansinnig. Ibland var det hopplösa omtagningar i det oändliga av några takter eller fraser innan beställaren av stycket var nöjd. När det hela var klart skulle allt bandmaterial lyssnas igenom och klippas samman till den slutliga versionen. Ibland var det bara enstaka toner som byttes ut eller lades tillbaka på mastern. Det spelades symfonier och opera och varje dag i studion var lika spännande. Vad skulle jag få höra i dag? Sen provtrycktes det ett antal LP (Longplaying- plattor). Dessa låg i travar i min morbrors rum och jag kunde plocka på mig så många jag kunde bära till min mors förtvivlan när de skulle med på tåget hem till Sverige.

Eftersom min far var från tyskland och min mor från Österrike svarade jag alltid på frågan var jag kom ifrån, att ”min mamma kommer från Wien”. Det var på något vis ofarligt, så nära inpå krigsslutet, när jag började skolan.

Min mamma tog mig med tidigt på Operan i Stockholm. Den första föreställningen var Trollflöjten, vacker att lyssna på men obegriplig story för en tolvåring. Senare studerade jag gobelängen med Trollflöjten i Wienoperans galleri. Jag han också uppleva Jussi Björling som greven i Rigoletto och fru Wennergren som öste rosor över Jussi. När jag sen kom till Wien berättade morsan om sin ungdom och när hon läste läxor i biljettkön till Operan (se bild ovan). Ståplatsbiljetter gick oftast att få. Då fick du stå längst bak på parketten eller högst upp i galleriet. På dessa platser står ofta de mest kunniga och läser partituret och de ropar ”dacapo” när något är riktigt bra, för att sångaren skall sjunga sin aria än en gång. Är det en riktigt bra föreställning regnar partitur och nothäften från fjärde galleriet ner över parketten som snö. Hennes lyriska beskrivning visade sig helt riktig när jag såg en föreställning med Maria Callas dirigerad av Herbert von Karajan. Operan minns jag inte men däremot stormen efteråt. Operahuset var helt hysteriskt. Vid scenutgången samlades åhörare i hundratal och fyllde hennes bil med blommor. Ytterligare en bil fick beställas för att ta Callas till sitt hotell.

Jag såg många föreställningar under åren och en av mina favoriter var Giuseppe di Stefano. När han sjöng blomsterarian i Carmen minns jag att morsan bad mig hålla tyst – jag var väl för pratig. Jag hade länge för mig att Callas spelade Carmen men en operafantast berättade för mig att jag hade helt fel. Callas ansåg att hon hade för fula ben för att sjunga den rollen. Kanske var det med di Stefano i la Traviata jag hörde henne. Mycket långa operor av Wagner blev det också och Verdi förstås. När de spelade Aida fanns flera hundra personer på scenen.

Endast en operett spelas på Operan i Wien och det är Läderlappen. Den är oerhört rolig och lätt att lyssna på. Kan man lite Wiener dialekt så kanske man till och med kan förstå fångvaktar Frosch dagsfärska vitsar. Normalt spelas den på Volksoper. På operan kommer prins Orlovsky in till sin stora fest i en vagn dragen av Lipizanerhästar. Det är teater det. Och hästarna sket på scenen till och med.

Eftersom jag var verksam i Lettland i början av 90-talet kollade jag lite på operan i Riga. Inessa Galante är deras stora stjärna. Jag hade tur att få höra henne på Göteborgsoperan i Puccinis Madam Butterfly för några år sedan.

Och när Rodolfo och Mimi letar efter nyckeln i mörkret på golvet och deras händer möts hörs ljuv musik i operan la Bohème. Lyssna på två klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=Z2R_KS9J9mU

http://www.youtube.com/watch?v=Bm29-POmIg8&feature=related

Men morbror Otto kände en massa musiker i Wien och ute på Heurigen kunde han berätta om nästan alla som spelade i de olika restaurangerna på vingårdarna. En gång presenterade han mig för Anton Karas – han som gjorde ledmotivet (Harry Lime theme) till filmen ”Tredje Mannen” med Orson Wells i huvudrollen. Ledmotivet spelas på cittra. http://www.youtube.com/watch?v=xUqzl-4tLXs&feature=related och http://www.youtube.com/watch?v=Jc10ib2yIZw&feature=related

Var hundvakt i helgen. Hade tänkt springa med honom och träna i backarna vid Hammar. Men fick ryggskott. Stackars hund som fick höra mina stönanden hela natten. Han kom till och med och la sig hos mig för att trösta.

Zin-Lit arbetar med utbildningar för stunt, cirkus och hästuppträdanden. Som jag berättat har vi väldigt bra lärare. Nu har även Alex och Jan kommit. I dag var det svettigt. Golvet såg ut som det regnat in. Och jag måste tillstå att jag inte riktigt orkade med. Vi har gått in på femte veckans träning. Dagen var fylld med en del TV inspelning och intervjuer med tysk radio. Alex visade hur lätt det är att hoppa upp på hästen och rida stående. Själv var jag försiktigare med barbacka på Rapé och Sino. Men det gick bra. Kanske vågar jag mig på galopp nästa gång.

Artikeln i Ystad Allehanda dröjer. Men det känns viktigt med PR för Zin-Lit och dess verksamhet.

Experimenterade med båda hästarna i rundcorallen.  Blir mycket ”trial and error”. Normalt skall jag driva en häst bakifrån och ha trycket på bogen för att hålla den på spåret och i den fart jag önskar. Min possition i centrum är väldigt viktig. Står jag för lång fram så stannar hästen och för långt bak så springer den ifrån mig. Men när det är två hästar som inte riktigt vill följas åt blir det problem. En kommer för lång fram och en för lång bak. Men stundvis kändes det rätt bra. Här krävs mycket träning och vi får nog vara två personer som arbetar tillsammans. Jag har också lätt för att glömma berömmet och ge hästarna glada tillrop när det blir rätt. Får träna på det. Jag fick till en ”dubbel join up”. Det kanske inte heter så, men jag lyckades kalla in båda hästar samtidigt när övningen avslutades, kanske tur kanske gjorde jag rätt. Men det kändes härligt.

Mina kommandon blir också lite tokiga eftersom jag skojat med hästarna tidigare. Galopp heter ”pannkaka” och trav heter ”plättar” på mitt språk. Mina barn-barn tycker det är jätteroligt. Ja, jag kan ju skoja till det eftersom det mesta ändå handlar om kroppsspråket. Men nu skall jag prata med alla hästar på samma språk och då för jag skärpa mig. Över huvud taget får jag bli tydligare och rida mer korrekt och inte bara rida latjo-lajban.

Vi har också hittat några härliga sandsträckor där hästarna kan jobba sig riktigt svettiga i samlad form eller ge järnet. Hoppade lite stockar och småhinder med båda hästarna. Ny erfarenhet för oss. Sino bara hoppar medan Rapé är lite mer skeptisk till det som ligger framför fötterna.

Tittade på mer cirkusfilm. Kolla http://www.zingaro.fr . Dom håller till i trakten av Paris.